Alldeles utpumpad i allhelgonatid kommer ändå vardagen till mig. Ja, halloween bekommer mig inte nämnvärt och skräckpumpor har jag bara sett på tv-reklam och i storhandeln inne i stan. Här ute på landet är det varken trick eller treat som får ungarna att smyga runt och skrämmas i höstmörkret. Mörkret är tillräckligt skrämmande som det är. Och att ljusen brinner borta på kyrkogården förändrar inte så speciellt mycket om jag ska vara ärlig. Jag har långt till familjegraven. Ett stort mörker, höststormar och många timmars resa skiljer mig från ett fladdrande ljus på pappas och mammas grav. Det är egentligen inte det som gör mig matt och lite extra ljuskänslig. Det är känslan av att allt är förgängligt.
I förra veckan tog jag avsked av en god vän. Han drabbade mig när vi precis hade flyttat hit till Gotland för många många år sedan. Det är inte självklart lätt att som nyinflyttad etablera sig på den gotländska landsbygden. Det underlättar onekligen att ha urgamla släktrötter som det kan relateras till. Har man inte det står man inför initiala problem.
Min fru och jag var två främmande fåglar. Ingen av oss hade vare sig släkt eller några egentliga arbeten att relatera till och därmed inte heller några arbetskamrater att bygga relationer med. Att vi, dessutom, var jesusaktivister ger inte självklart några pluspoäng i ett sammanhang där sockenkänslan är nedärvd, språket sitt eget och måltidskulturen kretsar kring den hemgjorda gotlandsdrickan som i kvalitet mäts i alkoholhalt.
Trots det knackade han på vår dörr och klev in. Hos honom fanns inte ett uns av tveksamhet. Att vi var olika och värderade saker och ting på olika sätt var bara pluspoäng i hans sätt att se på livet. Han skulle aldrig komma på tanken att ändra sin vokabulär bara för att han satt hemma hos en frikyrkopredikant. Hans språk var lika kryddat hos oss som var som helst annars.
Det var inte provocerande på något sätt, det gav oss en känsla av att han kunde vara sig själv i vårt kök. Att han dessutom kunde utbrista i en gotländsk gammal snapsvisa när han höjde kaffekoppen var, som vi genast förstod, ett sätt att skola in oss i öns rika kulturarv. En fräckis satt heller aldrig helt fel. Han var som han var och lät den övriga mänskligheten blomma i sin egen prakt utan vare sig avund eller missunnsamhet.
I lördags tog vi avsked vid begravningsgudstjänsten. Det var en stund med mycket tårar och mycket skratt. Jag känner så starkt att det inte är döden som gör oss till helgon, det är livet och hur vi väljer att förhålla oss till det. Vi sa vårt gotländska ”haju, haju, ha” till en människa som inte väjde för något i livet, som njöt av att utsätta sig, som aldrig förställde sig eller bad om ursäkt för att han var som han var. Ett sant original som aldrig hade behov att kopiera eller härma någon annan. Sådana människor är det en nåd att få dela lite vardag med.
Det var väl Expressens gamle chefredaktör Bo Strömstedt som myntade uttrycket att varenda människa var värd ett mittuppslag i hans tidning. Min granne och vän skulle kunna fylla lösnummer efter lösnummer med sin personlighet.
KOMMENTARER