Nu har man kommit så långt på livsresan så man tvingas erkänna att backspegeln är större än vindrutan. Mer och mer måste man bestämma sig för att släppa sina minnen för att våga se framåt. Minnen är ganska förrädiska inslag i livet. Jag är rädd att minnet av minnet har blivit mer relevant än vad verkligheten någonsin var i original och otolkad. Men även minnet kan väl unnas en konstnärlig frihet.
För nästan femtio år sedan packade jag min gitarr och en väska, satte mig på tåget i Ankarsrum och anslöt mig till några totala främlingar i Nässjö. Vi var i samma ålder allihop. Flera kände varandra. Jag kände ingen. Vi sov över i den gamla Metodistkyrkan och tidigt reste vi vidare till Rättvik. Vi var ett trettiotal ungdomar från hela landet som planerat fira nyår med en retreat tillsammans. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag var en kyrklig novis i sammanhanget.
Ganska tidigt infann sig en stämning som sedan skulle genomsyra dagarna i Dalarna och återspeglas i flera liv i ett halvsekel. Det visade sig att flera av deltagarna mött en alternativ kristen flower-power-rörelse som kallades Jesusfolket. Jag aldrig hört talas om den, men lärde mig snabbt några av deras enkla sånger. Andra hade med sig upplevelser av den heliga Anden – som också var tämligen obekant för mig. Jesusfolkets sånger sjöngs och landade i oss. Jag vill minnas att jag kände mig lite utanför eftersom jag spelade gitarr och inte kunde lyfta händerna som de andra gjorde. Men jag förstod samtidigt att gitarrspelare var befriade från vissa ritualer. I vilket fall som helst så stod den heliga Anden som spön i backen. Hon lyckades till och med överrösta Plex Pettersson som kommenterade backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen från köket.
Den där helgen förändrade mitt liv på många sätt. Och inte bara mitt. Vi var några utvalda som kände att vi fått vara med om något alldeles extraordinärt. Under det kommande året strålade vi samman vid flera tillfällen. Vi skulle förändra världen med Jesus och den heliga Anden. Vi skulle slåss mot Goliat.
Åren gick och mycket hände. Somliga fann sig till rätta. Andra bröt upp. Några reste utomlands för att förstå vad de hade varit med om medan andra flyttade till Uppsala för att se om framgångsvinden fortfarande bar. Några kom närmare varandra, gifte sig med varandra, medan andra skiljdes och distanserade sig. Några gjorde karriär, medan andra harvade på i en grå vardag. Några hamnade i centrum, medan andra sökte sig ut mot periferin.
I sommar ska vi stråla samman igen efter alla dessa år. Vart förde oss livet och tron? Vilka minnen är det som bär oss eller förtär oss? Varför blev det som det blev? Vi som inte trodde att vi kunde leva en månad utan varandras uppmuntran, tro och kärlek … Vad hände?
Med en ton av trygghet, men samtidigt med en klump i halsen av oro, ser jag fram emot att möta några minnen som jag blottade mig fullständigt för – och tillsammans med – för ett helt liv sedan. Frågan jag bär med mig är om det är verkligheten eller minnet av verkligheten som präglat mitt liv.
KOMMENTARER