I statusjakt och globalisering har vi tappat perspektiven och låtit marknaden löpa amok.

Min pappa var född 1920 och tillhörde alltså årsklass -39, de som blev inkallade nästan hela kriget eftersom de hade färsk grundutbildning i det militära och inte hunnit få försörjaransvar hemma.   Han berättade ofta om de sista månad-erna, ”då man äntligen fick göra lite nytta”. Det handlade om att hjälpa finska flyktingar.   Flyktingarna kom i stora skaror till Torne-dalen, när Finland slutit fred med Sovjet och de tyska trupperna i landet plötsligt blev fiender. I norra Finland ägnade sig tyskarna åt ihärdig artilleribeskjutning av landsbygden.   Det var småbrukare och torpare som kom till Sverige, medförande sina kor.   Befolkningen i Tornedalen visade stor gästfrihet och upplät husrum och ladugårdsbås.   När flyktingströmmen började välla in var det några officerare som föreslog att man skulle slakta korna. Allt blev så mycket enklare då.   En annan officer, som kände finländarna, sa:   — Får de inte ta med sig korna kommer inte människorna heller.   Utan kor, ingen framtid.

Häromveckan kunde vi se på tv hur ledningen för Arla festar runt med sprit, golf och utlandsresor — alltmedan mjölkbönderna går på knäna.   Jag tillhör dem som röstade nej till EU — allt det jag fruktade har inträffat. Men det duger inte att säga: Vad var det vi sa?   Vi måste alla hjälpas åt att sätta press på makthavarna att bygga ett hållbart samhälle.

Allt hänger ihop; miljön, arbetslösheten, integrationen, försörjningen i kristid. Flyktingarna som kom till Sverige efter andra världskriget fick arbete, inte minst behövdes många armar i dåtidens jordbruk.   Industrin byggdes ut. Välfärden började ta form; skolfrukost och folktandvård, senare byggdes dagis och vårdcentraler, folkbibliotek och dagcenter för utvecklingsstörda.   Nu lever vi med nerskärningar i välfärden. Industrin flyttar utomlands och jordbruket har vi nästan slaktat.   Först hade vi den politiskt styrda strukturrationaliseringen.  Landsbygdens guldålder, ”postkontorens och mjölkbordens tid” — som Bengt Hansson skriver i sin fina diktsamling Över land bärs båten på männens axlar — byttes snabbt ut mot trettiotusen nedlagda lantbruk om året.   Sedan kom EU och konkurrensen från länder med sämre djurskydd och större fattigdom.

Och nu kommer larmrapporterna. Blir det en allvarlig kris med avspärrning klarar vi inte många dagar innan maten tar slut.

I statusjakt och globalisering har vi tappat perspektiven och låtit marknaden löpa amok.   Vi måste ställa oss de grundläggande frågorna om vilket samhälle vi vill ha.   Det är inte lätt att bjuda motstånd mot stora, strukturella skeenden.   Ändå finns det goda erfarenheter att ta lärdom av. När stora delar av Europa på 30-talet körde rätt in i helvetet började Sverige bygga välfärden.   Vi måste vända blicken både mot det mest grundläggande och det större perspektivet.   Kanske ser vi då att de finländska flyktingarna hade rätt; utan kor ingen framtid.