Inte regnet och de blöta grusvägarna. Inte snösörjan och nordanvinden. Men det mjuka mörkret.

Jag tar en kvällspromenad med hunden i höstmörkret. Klockan är tio och månen är uppe. Det är inte mörkt, men inte heller ljust. Det är höst på landet.

Jag har genom åren fått en del frågor om hur det är att bo på landet under vinterhalvåret. Då kvällarna är tidiga och nätterna långa. Är det inte svårt? Hur orkar man med? Är inte staden med alla dess ljus dygnet runt det eftersträvansvärda?

Det verkar som om de flesta tycker så. Vi bor mitt ute på landet, med grusvägar fram till gården och närmsta gatlykta på kilometers avstånd. Men det är nära Örebro. Och även här byggs det ut allt mer. Stora villor på små tomter. Och ljus överallt. På fasaderna. Längs infarterna. Till och med över gräsmattorna ska ljuset lysa i natten.

Bakom ladan är det mörkt. Därifrån syns inte grannarnas ljus. Jag tittar upp mot natthimlen. Ser Karlavagnen löpa. Söker Cassiopeia. Och snart syns Orion. Ibland ser vi norrskenet också här i Närke.

Hur hade det varit om natten inte funnits? Om månen aldrig gått upp? Om stjärnorna aldrig lockat blicken vidare, utåt, ständigt utåt? Om stadens ständiga starka ljus släckt höstnattens försiktiga stjärnblink? Hur hade det varit? Vad hade vi varit?

Det går att njuta av nattens mörker. Lugnet. Tystnaden. En annan tid. Det är svårt att stressa, svårt att hasta över och genom. Bäst att ta det försiktigt. Och dessa klara nätter söker sig blicken ständigt uppåt, utåt, bakåt i tid och rum. Ger plats för funderingar, och rum för tankar.

Var är du; Gud? Var finns du; människa?

En gång i min ungdom läste jag en krönika i Dagens Nyheter. ”Det är för mycket av allt” skrev krönikören. Och redan då, på 1980-talet, kändes det så. Men efter det så har det blivit ännu mer av allting. Utom då kanske mörker. Och lugn. Och tid.

Det är för mycket av allt. Överallt. Hela tiden. Det trycker på, kräver uppmärksamhet, tar upp den tid som jag borde använt till annat. Fyller mitt liv med det enkla, enfaldiga, istället för det nödvändiga, mångfaldiga. Låter mig tro att jag måste följa med, vara uppkopplad, nåbar, sökbar. Jag vet att jag kan säga nej, koppla ner och koppla av. Men det är så svårt att göra det.

Jag har 2000 vänner på Facebook men ingen i verkligheten. Jag för tusen parallella samtal i cyberrymden, men inget med en person jag kan och orkar se i ögonen. Jag delar mitt liv med alla, men egentligen med ingen. Överallt är jag i det ljus vi själva har skapat, hela tiden, ständigt och jämt.

Och ingenstans finns nattens mörker, vila, lugn och eftertanke.

Ofta har jag fått frågan om hur man kan leva på landet under vinterhalvåret. Lika ofta har jag svarat: Det är den bästa tiden. Inte regnet och de blöta grusvägarna. Inte snösörjan och nordanvinden.

Men det mjuka mörkret. Mörkret när månen är uppe och gör natten genomskinlig. Mörkret som skapar en annan värld, med andra uttryckssätt. Låter blicken vandra uppåt, utåt, bakåt. Men också inåt och neråt, mot både Gud och människan.

Kanske är det då, och endast då, tystnaden blir så påtaglig att jag för en gångs skull hör Guds stilla viskning. Susningen i de sista asplöven som darrar i stjärnljuset. Och han säger: Jag är.