Jag arrangerar de vackra sommarblomstren lite Ernstaktigt i den blå vasen

Där ute är det full fart. Det växer så jag hinner inte med, skapelsen själv visar sig och all växtkraft och jag vill vara med. 

Länge trodde jag att det inte var på riktigt, att det där skapandet som jag tyckte om inte dög, utan jag behövde bli bättre på annat. Till exempel det här med att rita. Den där sortens skapande som ger tydliga resultat. Mina klasskompisar hängde upp sina teckningar i klassrummet,  själv bet jag i min blyertspenna och dög ingenting till. Jag var egentligen inte ens en medelmåtta i teckning, försökte bli bättre, men kunde inte hitta vare sig lusten eller förmågan. Gick istället hem och skrev ord i min dagbok om att jag borde bli något. Stort. Trodde jag borde bli något, jag ville ju bara vara med.

Att inte få utlopp för sitt skapande gör mänskan mindre, och att hitta sina sätt är kanske en av de viktigaste uppgifterna man har. Den där längtan som värkte i mig — efter att bli något, någon —var en längtan till mig själv. Att vara delaktig i skapelsen. 

Skapandedelen i mig är en helt annan än konsumtionsdelen. Konsumtionsdelen i mig älskar att sitta och se på tv-serier andra skapat. Bara om jag tror att den yttre konsumtionen räcker, bara om jag blandar ihop det med mitt innersta väsen, börjar jag vissna. Ibland sitter jag i soffan och undrar vad det är som ropar i mig. Då har jag suttit för länge, börjat domna bort och glömt det viktiga ännu en gång. Skaparrösten ropar i mig, vill att jag vaknar upp och hittar mitt sätt att ge av mig igen.

Att forma något med sina händer av det som finns i ens närhet är att skapa ordning ur kaos. Inte den ordning som yttre regler är till för att ge, utan en form som kommer ur ens väsen. Det som bara jag kan ge. Att ställa fram en vas med blommor på ett rent köksbord, att se blomstjälkars mönster genom vasens glas, att andas in och njuta är skapande enkelhet jag vill vara i. Skapa så jag glömmer mig själv, och ändå blir mer jag. Levande!

Min särboman går ner till verkstaden och svarvar i trä. Ställer fram skålar i körsbärsträ som tydliga resultat. Jag vet att jag lärt mig njuta av könsbundet skapande, men lyfter blicken högre.

Och min kropp talar om när jag skapar ur mitt inre eller när jag försöker visa något, försöker duga och se mig med andras ögon utifrån. Kroppen talar om för mig när jag är på fel väg. Den leker med mig. Fågel, fisk eller mittemellan. När det bränns sjunger kroppen sitt ja. 

Där ute skapelsen, det stora växandet. Här inne skapelsen, vars och ens rop, det växande inom oss som sträcker sig ut. Och när det stora och det lilla får fatt i varandra, sjunger hela skapelsen. Något nytt föds om och om igen. Det är Rönnerdahl och det är du och jag och alla Ernst i hela världen som dansar hela den ljusaste natten och vi drömmer oss större, med blomster både i hår och under kudden! Glad midsommar!