Att stå på barrikaderna har aldrig varit min grej. Kanske beror det på mitt dåliga balanssinne. De förtroliga samtalen där man får lyssna och lära har passat mig bättre. Hoppas att denna krönika kan vara en del av ett sådant samtal.
För ett antal år sedan fick jag göra en långsam och till börja med motvillig resa från nej till ja. Liksom så många andra i och utanför kyrkorna uppfattade jag samkönade relationer som fel, obegripliga och rätt och slätt synd. Jag ägnade mycket tid åt att fundera, läsa, samtala, skriva och diskutera. Men så dök det upp två frågor i mitt huvud som ställde till det.
Den första frågan var: Hur kan du ägna så mycket tid och kraft åt att fundera och säga nej till en synd som du aldrig känt dig frestad till? Och plötsligt kändes det som detta var den enda synd i hela världen som jag aldrig lockats till. Det var förstås en överdrift men det var i alla fall min känsla, och jag skämdes. Hur vore det om jag istället ägnade mig åt att säga nej till de synder som jag dagligen frestades till – och föll för?!
Nu hade ett hål slagits upp, och efter något år kom nästa fråga. Inför den kunde jag ännu mindre värja mig, fast Gud vet hur jag försökte slå bort den. Frågan löd: Du menar att homosexuella ska tvinga sig själva att leva i celibat, men skulle du själv klara det? Frågan kröp in under skinnet. Jag var tvungen att svara. Och mitt svar blev nej, det skulle jag inte klara.
Nu var jag förvirrad. Är då inte en samkönad sexuell relation synd? Min tvärsäkerhet var som bortblåst. Jag visste ju vad Bibeln säger, jag hade läst och hållit bibelstudier. Två bibelsammanhang blev mig så småningom till hjälp. Det första var Filipperbrevet 1:18 där det i början står: ”Än sen?” Sakta började en ”än sen-teologi” formas i mig, och det var befriande. Jag kan återkomma till det en annan gång.
Det andra sammanhanget var 1 Korintierbrevet 11. Här finns den kanske mest lästa texten genom alla tider: ”Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd…” Alltså texten som läses vid varje nattvardsfirande över hela jorden. Den mest heliga av texter. Men hela första halvan av kapitlet handlar om att det är en skam för kvinnor att klippa håret och be barhuvade, och en vanära för män att ha långt hår och be med något på huvudet.
Med en mamma i Svenska kyrkan och en moster i Pingströrelsen visste jag hur de verserna kunde skapa splittring och sår på 40-talet. Tills min älskade moster en dag gick till frisörskan hon också.
Men hur är det möjligt att två så vitt skilda texter kan samsas så tätt inpå varandra i den heliga boken? Inte heller här kom jag undan. Jag insåg att det inte går att läsa allt bokstavligt och tro att allt i Bibeln är lika viktigt och lika vägledande för alla människor överallt och i alla tider. Mycket är tidsbundet och behöver förstås i ljuset av det som är mer tidlöst: kärlek och rättvisa. Att tolka är inte bara tillåtet utan helt nödvändigt om vi inte ska gå vilse.
Mycket mer hände på vägen förstås, men till sist kunde jag titta tillbaka och inse att jag gått från ett helgjutet nej till ett lika helhjärtat ja till trofasta samkönade relationer. Och djupast sett ett ja till människor, skapade och älskade av Gud.
RUNE W DAHLÉN
KOMMENTARER