Jag lever ju!

Min mormor dog för ett år sedan. När min mamma skulle köra hennes kläder till second hand förmådde hon inte ställa in dem i bagaget. ”Det är så konstigt Lina, jag vet ju att det bara är värdsliga saker, men jag vill inte lämna dem där i kylan”, sa hon till mig. Jag svarade att det inte alls var konstigt. Det var ju hennes mammas kläder, som suttit på hennes kropp, en kropp hon älskat.

Vi kopplar lätt isär kroppen från dem vi är och tänker att det som hör till kroppen är sämre, inte spelar så stor roll. Kanske speciellt vi i kyrkan, där det finns återkommande föreställningar om att tillvaron består av det goda andliga och det onda kroppsliga. Sätt ihop det med ett samhälle genomsyrat av reklam som bygger på att göra oss missnöjda med dem vi är och hur vi ser ut, för att vi ska köpa oss en dyr lösning – och vi får det himla besvärligt att förhålla oss till det kroppsliga.

Konstnären och programledaren Stina Wollter är en mästare på att omfamna sin egen och andras kroppar med ömhet. I sin bok ”Kring denna kropp” berättar Stina Wollter om när hon för många år sedan stod vid sin älskade styvmor Vivekas dödsbädd. Viveka famlade plötsligt efter Stinas arm, riktigt knep om hennes fett och sa: ”ÅH, jag saknar mitt HULL! Det här är LIV!” Och Stina – som var full av självförakt och vikt-
ångest, som växt upp vid sidan av en syster med anorexia, en utseendefixerad mor och sin pappas slanka kvinnor, och alltid hört orden ”fel, fel, fel” eka i sitt huvud när hon tittat på sin kropp – fick svårt att andas. Hon insåg med full kraft att hon skulle få leva och Viveka skulle dö.

Stina Wollter skriver: ”När jag var ensam den kvällen klämde jag på mig själv och tänkte inte ’ful’, jag tänkte ’liv’. LIV.” Hon fortsätter: ”I sorgen och vilsenheten växte det fram ett trotsigt rop inom mig: JAG LEVER JU! Jag kände min kropp med förhöjd medvetenhet, håret som kom åt nacken så jag ryste till, hud och volymer mot insidan av kläderna, jag kände hur kroppen andades och rörde sig. Jag kände den. Varm.”

Vad skulle hända med oss om vi gav vår kropp de bästa förutsättningarna för att fyllas med liv? God näringsrik mat, vila, ömhet och frihet från skam till exempel. I ett avsnitt av podden Modig och vacker pratar Therese Hedlund och Nina Eriksson om sångerskan Christa Black Gifford som uppmanat sina kvinnliga instagramföljare att be för sina underliv. Bönen handlar om att omfamna sin sexualitet och att Gud är för den, att lägga sina händer på sitt hjärta och sin livmoder och be för allt det som är fast eller spänt, kanske på grund av övergrepp eller skam. Kan man be för sånt? Såklart!

Gud skapade människan med en kropp och såg att det var gott. Vi är inte pussel bestående av kropp, själ och ande där anden är viktigast och kroppen bara ett nödvändigt ont, utan en helhet. Om du ber kommer här två övningar: Sätt dig i stillhet och känn efter i din kropp vilka minnen och erfarenheter som gör ont eller gjort dig avdomnad. Berör din kropp med ömhet på de platserna och be Gud om hjälp. (Och sök professionell hjälp om det behövs.) Försök sedan uppfatta hur livet fyller din kropp – andningen, huden, volymen, värmen – och tacka Gud för att du lever. Det får bli mitt nyårslöfte: Att oftare känna livet i mig.

 

 

0 Kommentarer

KOMMENTARER