Jakt, fiske och urskog. En av Europas sista vildmarker

När jag var liten var jag prinsessa av Fredrika. Orten ligger i södra Lappland och där i prästgården bodde min farmor och farfar. Som jag minns det satt farfar alltid och skapade i källaren. Det var alltifrån ryamattor till klädnyps-kyrkor. Farmor  var med mig. Hon högläste ur barnbibeln och lärde mig att be. Och så sa hon: ”berätta”. Då fantiserade jag fram långa historier om tuggummiskolan hemma i Sundsvall där skollunchen bestod av hallonsnören och ostbågstopping. Ibland brast farmor ut i skratt på fel ställe och då blev jag rosenrasande, men jag förlät förstås alltid.

Men säg det kungadöme som varar för evigt. När jag var åtta gick farfar i pension (han hade tydligen varit kyrkoherde också och inte bara konstnär). Och då gick flyttlasset.

För några veckor sedan återvände jag. Åkte mil efter mil genom barrskog och när skylten ”Fredrika” dök upp började hjärtat bulta. Skulle jag ens känna igen mig? Vi hittade kyrkan direkt. Den var tyvärr låst fast det var söndag förmiddag, men prästgården var öppen. Den var numera café och souvenirbutik. Jag fick alltså chansen att gå in igen, 35 år senare. Caféet — farfars kontor — hade fått tapeter med älgar på. Och souvenirbutiken sålde ... buddhastatyer.

För det är där Fredrika är nu. Folkmängden har halverats sedan 70-talet och är nere i 215. Jag har med jämna mellanrum googlat orten och 2004 började artiklar om en thailändsk munk dyka upp. Han ville bygga Europas största buddhisttempel utanför Fredrika. År 2006 restes en 4,5 meter hög munkstaty och året därpå en åttametersbuddha. Templet skulle generera 120 000 besök per år. Det är inte konstigt att hoppet steg i bygden. Själva tempelbygget verkar dock ha stött på patrull.

Jag har lätt att identifiera mig med att hoppet står till något yttre som ska komma och rädda mig. Jag tänker ofta i sådana banor. Jag blickar efter problemens lösning utanför mig själv. Gärna långt utanför. Hur många gånger har jag inte önskat att Gud skulle vara lite mer ”magic”? En mäktig kraft som kommer från höjden och fixar åt mig. Och i åratal längtade jag efter en man — HAN som skulle rädda mig från ensamheten. En period försökte jag umgås som jag själv ville leva. Jag tänkte att andra människors stjärnglans skulle smitta av sig på mig. Jag har också sett ner på de egenskaper och gåvor jag själv har fått. Speciellt min känslighet. Det är lätt att känna sig löjlig och inta en lågstatusroll som känslomänniska. Men på sistone har jag insett att min känslighet är min superkraft. Det är i den jag finner min kreativitet och når den. Den är nyckeln till mina relationer. Det är i den jag kan urskilja Guds röst om jag vågar och orkar stå kvar.

Så Fredrika. Sätt inte allt hopp till buddhist-templet. Du är så mycket i dig själv. Jakt, fiske och urskog. En av Europas sista vildmarker. Och så läste jag om pulkabacken: Det finns en lift. Fatta att åka två hundra meter lift med sin pulka och sedan kasta sig ut i backen. Det är lyx på riktigt.

Bara en sak till: lås upp kyrkan. Titta på målningen av änglarna som håller ett skyddande banér mellan sig. Där får vi vila både du och jag. Precis som i de tusentals böner farmor och farfar bad både för dig och för mig. Låt oss gå in i det arvet i höst. Ett arv av välsignelse.