När minnena bleknar och de unga inte längre förstår vad vi pratar om kommer den verkliga lektionen i ödmjukhet. Vissa saker blir bättre, andra sämre, menar Vibeke Olsson.
”Han promenerade förbi caféerna som inte längre fanns.” Den meningen återfinns i Annica Wennströms roman Svart kvark, som utspelar sig i Holmsunds sågverkssamhälle. Jag blev helt knockad av denna mening; att i så enkla ord, i en enda mening, fånga smärtan över tidens gång och livets flykt. Ju äldre vi blir, desto fler caféer som inte längre finns promenerar vi förbi.
Det är inte lätt att se vad som verkligen sker i det som synes ske. Samhällsförändringar är oftast både på gott och ont. När man som jag har väldigt lätt för att bli nostalgisk kan man behöva ett motgift. Ett bra sådant är popproggruppen Torssons låt ”Det spelades bättre boll”: ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nor-dahls tid, det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid, det spelades bättre boll innan de unga tog vid …” En underbar drift med oss nostalgiker. Men när allt färre minns vem Gunnar Nordahl var och minnena bleknar av caféerna som inte längre finns kommer den verkliga lektionen i ödmjukhet.
För oss som växte upp under rekordåren, en stor klunga av 40-, 50-, 60- och 70-talister tillkommer detta att så mycket faktiskt har blivit sämre. Det går att mäta i siffror hur många ”välfärdsarbetare” i vård, skola och omsorg som fick sparken på 90-talet. Det går att mäta antalet beviljade hemtjänsttimmar, personaltätheten på dagis, minuter per läkarbesök, antalet elever som klarar skolan, antalet lanthandlar och kvartersbutiker …
Visst finns det saker som har blivit bättre.
Vi är bättre på att uppmärksamma minoriteters rättigheter, alltifrån tornedalingar till hbtq-personer. Man kan få en kopp te i Pressbyrån. Man kan åka snabbtåg från Stockholm till Umeå. Men sprickorna i välfärden gapar. Det påstås att det saknas pengar. Någonstans kring 1990 tog ekonomismen över i debatten och i maktens korridorer. Det handlar ju om hur pengarna fördelas. Det som verkligen blivit bättre är läkarvetenskapens framsteg. Om vi ska kunna ta tillvara dem måste det till en annan fördelningspolitik. Vård måste få kosta.
Under rekordåren rev man ut kakelugnar och satte in oljepannor — något som nu känns helt förfärligt. Så inte var allt bättre. I dag river ingen ut en fungerande kakel-ugn. Men pianon slängs på soptippen. Och vackra snickerier rivs ut, till förmån för nya kök i spånplattesmäck. Varje tid har sina blinda fläckar. Och eftervärlden undrar: hur kunde ni?
KOMMENTARER