Vi tycker så mycket om varann. Betoningen på ”tycker” är helt betydelsebärande. Men allt detta tyckande blir ett dömande som samtidigt höjer ribban för oss själva.
Det är 1980-tal och en barngrupp i kyrkan sjunger: ”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand.” Barnen tar lydigt varandra i hand. En del har varit strategiska och satt sig bland sina bästa kompisar så att de ska slippa hålla någon av de ”äckliga” i handen. Det går rykten om att en av killarna inte tvättar sig när han har varit på toa. En av tjejerna har handsvett. ”Eww”.
Sången fortsätter: ”Vi är en massa syskon som tycker om varann”. I barnens öron låter texten så här: ”Vi är en massa syskon som tycker om varann”. Och kanske är det inte så konstigt att de tror att betoningen ligger där. Vi — deras förebilder — tycker ju en himla massa. Folk är lata, ego, kassa på det de gör, har dålig smak och är ”inte direkt tjocka, men kraftiga på nåt vis”.
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.
Detta citat ur Matteusevangeliet svänger vi oss med när det passar oss. Ibland som ett slagträ faktiskt — riktat mot de där inskränkta. Och dem som inte tänker överhuvudtaget.
Alla gör vi fel. Och då föraktar vi oss själva. Vi döljer, mörkar och skäms. Men när vi lämnar över till Jesus — visk-bekänner det mest skamliga — får vi förlåtelse. Jesus tar inte lätt på det vi gör mot oss själva, våra närmaste eller för all del det vi underlåter att göra mot ”dessa mina minsta”. Han säger inte att det är okej. Men i samma ögonblick som han dömer oss skyldiga frikänner han. Han kommer inte längre ihåg det vi har gjort.
Vi har fått så mycket förlåtet. Vilka är vi då att döma?
Men det är inte bara det. ”Med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er”. Är jag sträng och hård mot andra höjs ribban också för mig själv. Kräver jag perfektion av andra är det världsklass som gäller även för mig. Till slut vågar jag knappt göra något av rädsla för att göra det dåligt. Ju mer jag bedömer andra, desto mer ofri blir jag själv. Dömandet gör mig snål, rädd och bunden. Och jag väljer att gå in under prestationsflaggan istället för under nådflaggan.
I SVT:s Jills veranda som sändes för någon vecka sedan tog en man (vars son blivit knivmördad av sin styvfar) ställning för dödsstraffet: ”Innan man har varit i det läget så kan man inte fatta”, säger han. Han har rätt. Jag har inte den erfarenheten och vill för allt i världen inte ha den. Jag förstår honom så väl, men tänker också att han kommer att få släpa på det där hårda resten av sitt liv. Det är en tung last.
Kanske är det i dag viktigare än någonsin att vi skippar slentrianhackandet på våra medmänniskor, till exempel framför tv:n. Särskilt inför våra barn. Det är så lätt (och kul) att såga sångröster, kroppar, styling eller intelligensnivån hos alla som utsätter sig.
Jag menar inte att vi ska bli några blåögda mesar. Snarare att vi ska göra val i våra egna liv som främjar frihet, kärlek och raserandet av murar. Att anstränga oss att se och locka fram det fina i varje människa vi möter.
Sången som barnen sjöng slutar så här: ”Tack gode Gud för jorden och alla människor, gör en familj av alla en enda jättestor.” Dessa ord klingar falskt när betoningen i början hamnat på sniskan. Allt börjar där. Hur vi väljer att betona: ”tycker om varann”.
KOMMENTARER