”Granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön …”
Ja, den står faktiskt där fortfarande i hörnet mot bokhyllan, min granna julgran. Rotlös, fastskruvad i en grönlackerad fot av pressad plåt. Inforslad i kakelugnsvarmt vardagsrum, där den på sedvanligt sätt behängts med diverse prydnader.
Nog är det en märklig sedvänja detta. Med vilken rätt kapade jag egentligen denna levande organism jäms med rotknölarna en vecka före jul? Varför fick den inte stå kvar och utvecklas i hundra år till?
Rent juridiskt hade jag förstås rätten på min sida; granen hämtades från eget skifte. Och framtiden för de flesta barrträden är ju ändå snitslad fram till såg eller massafabrik, så julgransalternativet är nog inte så tokigt ändå, tänker jag, i ett försök att försona mig med min vardagsrumsgäst.
Mina funderingar kan också ses i ett större sammanhang, som en liten gren i en diskussion med växtkraft runt om i världen. Har vi som mänsklighet rätt att nyttja naturen helt efter eget gottfinnande – eller har den ett existensberättigande bortom vår materiella horisont, dit vi måste lära oss höja blicken?
Det är sådana tankar som ligger bakom att ”naturens rättigheter” kommit upp på agendan, som ett begrepp med både etisk och juridisk tyngd – i en strävan att göra upp med århundraden av försyndelser mot ekosystem, växter och djur, mot sjöar och berg. Precis som ”mänskliga rättigheter” efter 1930-40-talets moraliska härdsmälta gjordes till rättesnöre i politik och samhälle.
Att naturen måste få vara en partner för långsiktigt hållbar samverkan, och inte ett bottenlöst ymnighetshorn att exploatera in i döden, det har naturfolk insett i alla tider. Utifrån vitt skilda förutsättningar har de funnit balanspunkter i samspel med sina ekosystem, därför har de också överlevt så länge.
Men det krävs ingen djupare analys för att se bristerna i det avseendet hos vårt ”moderna”, snävt ekonomistyrda samhälle, som i så hög grad gjort naturen till en vara. Det är här som behovet av att ge naturen en tydligare och mer upphöjd formell status kommer in i bilden.
Ecuador var pionjär när man 2008 förde in begreppet ”naturens rättigheter” i sin konstitution. Bolivia följde efter, och sedan har floder fått status som juridiska personer i Nya Zealand, Colombia och Indien. De strömmande vattnen kan förstås inte själva framträda i domstol, men de kan ha mänskliga representanter som för deras talan. Även i Sverige har frågan om naturens rättigheter blivit allt mer aktuell, bland annat hölls i våras en stor internationell konferens vid Sigtunastiftelsen.
Ett erkännande av att floder, växter, djur och ekosystem har rätt till existens ”i sin egen rätt” innebär inte att vi måste upphöra med att nyttja vad naturen ger. Men vi måste, som mänsklighet, ändra vårt tänkesätt och handlande. Bruka och samverka, men inte överexploatera – för naturens skull och för vår egen långsiktiga överlevnads.
Det har nu gått några dagar sedan jag skrev inledningsraderna till denna text och jag återvänder till min julgran i vardagsrummet. Är det dags att sjunga sista versen och slänga ut granen? Nej, nu spirar den ju med nytt liv! Längst ut på varenda gren spretar mjuka, ljusgröna skott, fulla av C-vitamin. Du får så gärna stå kvar ett tag till du – lilla gran, så grön och fin.
KOMMENTARER