Du orkar ingenting, säger de. Jag är ju med barn, svarar jag. Men du har aldrig med matlåda, tränar aldrig och förskolan säger att du inte klär ditt barn tillräckligt varmt.
Men jag och min man har ju just bytt jobb och lägenhet, skolat in på förskola, varit magsjukatre gånger sedan december och jag jobbar 30 procent mer nu plus att jag skriver krönikor, är mamma till en tvååring och försöker komma i ordning i hemmet.
Men andra klarar det. Andra orkar, säger de. Vilka andra, frågar jag. Alla andra, svarar juryn i mitt huvud. Alla andra.
Jag har, och har alltid haft, prestationsångest. När jag sökte hjälp för detta i gymnasiet sa kuratorn att pressen kom från min tro och Gud. Jag höll inte med, men jag har tänkt på det då och då sedan dess. Vad gör egentligen gudstron och kyrkan mig? I en amerikansk studie från 2016 visades att kvinnor som gick till kyrkan mer än en gång i veckan minskade risken att dö i förtid med 33 procent. För dem som gick en gång i veckan – 26 procent. Visst var det annat som påverkade livslängden, men enligt studien var den enskilt allra viktigaste faktorn kyrksamheten, skrev New York Times.
Nu ”hinner” ju inte jag gå till kyrkan varje vecka, men mår jag bättre än de som aldrig går dit? Jag som sällan känner att jag är bra nog? Jag som kryddar kraven som kollega, fru, mamma, vän, skribent och medmänniska med kraven på att vara en god kristen. Vara aktiv församlingsmedlem, ha Bibeln som favoritbok och leva ett sunt och värdigt liv långt från klimatkonsumtion och skitsnack. Jag känner ju kraven.
Oavsett hur mycket jag tror på en Gud som säger var inte rädd, tar min synd på sig, tryggare kan jag inte vara, nåden räcker, så stor är vår Gud. För min gudsbild kan mörkna och jag försöker att inte vackla, jag ska bära mitt kors, gå en mil till, sälja allt jag äger, Gud var hemlös och jag, jag, tog inte hand om. Ja, någon gång, någonstans ökade besöken från guden som oftare var domare än fader vår, mer inspektör än den stora kärleken. Jag vet inte när det hände. Jag vill ju hellre släppa in käre far i himlen. Men på något sätt hörs Hans knackningar lägre i mitt brusande liv.
Jag är övertygad om att världens prestationssörja och ondskan själv smutsat ner min gudsbild. Jag har för höga krav, jag tänker ju inte att andra behöver leva upp till de jag ställer på mig själv men säger kommer från Gud. Det är okej att vara trött. Inte vara bäst. För Gud, för mina vänner, för min dotter. Jag vet det. Jag måste inte pressa mig, måste inte hetsa. Det räcker. Jag räcker. Jag vet det.
Det är ju en sång i mig som sjunger det klart och rent som en vårfågel i iskall gråmulen mars. Att jag inte är vad jag gör, den sången pågår ju ständigt men överröstas alltför ofta av burop från en hånfull jury. En jury som älskar när jag lyssnar fel och tror att det är Gud. Älskar min ångest. En jury som ger dubbla bestraffningar, som dömer oavsett vad jag väljer och gör. Men denna sång, jag tror att det är en annan vers på sången, stenarna skulle ropa om lärjungarna tystnade på palmsöndagen, den kommer aldrig att tystna. För det är Guds eviga sång till mig och dig. ”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig”. Jag vet det. Jag vet ju egentligen det. Jag hör ju den.
KOMMENTARER