Kan någon sänka farten, tack?

 Hur är det möjligt att barnfötter växer flera centimeter bara man tittar åt andra hållet? Var det ens sommar det här året, förresten?
Ingen superunik känsla, jag vet. Men den kan onekligen leda till ett existentiellt stup – jag vet inte om ni stått där? Jag menar, med den hastighet min yngsta son har gått från ett till fyra år… (det första året går långsammare av någon anledning, eller ja, det har varit likadant med alla mina barn, och andra livsomvälvande händelser – kanske är det så att de mest unika tiderna i livet inte följer samma lagar, liksom sträcks ut?)

Hursomhelst, om det fortsätter så, om det till och med accelererar, då är ju mitt liv snart slut?
Och även om jag tror på evigheten, så tycker jag rätt bra om mitt liv. Jag vill inte att det ska försvinna i en ögonblinkning.
Den här känslan går att ta sig an på olika sätt. Det vanligaste är kanske att man försöker fylla livet så mycket det bara går. Uppnå alla sina drömmar, leva livet ”fullt ut”. Självklart är en bra fråga att ställa sig vid det där stupet: Vad fyller jag livet med, egentligen? Men vid någon tidpunkt upplever många att allt reducerats till en sorts kapplöpning där man glömt vad målet var. Man har så fullt upp med fyllandet att man inte hinner uppleva det på riktigt.

Sällsynta som cirkusdjur

Det hjälper knappast att tekniken omkring oss gör det möjligt att maxa precis varje sekund som blir över med innehåll – varav en hel del är jättebra – men tomrummen blir lika sällsynta som cirkusdjur. Orden och bilderna så många att de tappar sin mening. Hur stoppar vi då farten?

Nyligen träffade jag professorn och folkbildaren Bodil Jönsson, känd för sin bok Tio tankar om tid. När hon skrev den var hon mitt uppe i karriär och familjeliv och hade många järn i elden. Som ett experiment för att få stopp på känslan av rusande tid tog hon en time-out. Klampade upp till chefen och sa att hon ville ha ledigt några månader. Det fungerade. Sedan dess har hon tränat sig på att betrakta tiden som något som kommer till henne, i stället för något som försvinner. För det gör den ju i exakt samma hastighet. Kan man lära sig att tänka så? Jag blev hursomhelst inspirerad av hennes mod och tänkande.

Retreat som ett sätt att sakta ner

Alla kan inte ta ledigt några månader från jobbet för att låta tiden hinna ikapp en, såklart.
Men retreaten är faktiskt av samma slag, och där räcker en helg långt. För mig är en av de bästa sakerna med att åka på retreat inte att man ber eller vilar hela dagarna, utan att allting blir verkligare. Plötsligt upptäcker man hur gröna löven är, hur vackert solen lyser på dem. Hur gott det är med kaffe. Med det lodet i tillvaron finns också en möjlighet att möta den som Är, Gud själv.

Vardagens små pauser

Sedan är man ganska duktig på att snurra i gång allt igen. Vardagen kräver miniretreater. Jag försöker varje dag ta en promenad med det uttalade målet att inte ha något mål. Helst inte ens gå snabbt för att passa på att motionera samtidigt. Nej, gärna lagom sävligt, stirrandes ut i luften. Försöker också läsa böcker i långsam takt. Motståndet är större än jag vill erkänna. Eller låta bli mobilen när jag är med barnen. Det är svårt, jag vet. Men så kommer belöningen; små stunder och ord som faktiskt fastnar, som inte rinner mellan fingrarna.

Elin Klemetz
journalist