– Jag har en vision! sa min vän David med ett röstläge som om han vunnit på Triss. Visionen han hade gick ut på att vi dagen därpå skulle ta Filadelfiakyrkans stora träkors som stod längst fram på estraden, och gå med det upp och ner för den stora gågatan i stan. Detta för att människor skulle få veta vad Jesus gjorde på korset för oss. Till storyn hör att dagen därpå var en stor marknadsdag och gatan skulle vara fylld av människor.
Morgonen därpå samlades vi, några få men glada entusiaster till Davids vision, för att montera ner det höga korset.
Men det vi inte riktigt kalkylerat med var hur tungt ett nära tre meter högt träkors av träslipers kan vara. Svettiga och andfådda orkade vi knappt på våra klena tonårsarmar bära ut det genom kyrkans portar. Med de sista krafterna fick vi i alla fall ut det till gågatan. Vi kunde inte genomföra visionen om att gå upp och ner för gågatan, utan där ställde vi upp korset och turades om, två och två åt gången, att hålla det upprätt.
Jag kan än i dag få svettningar i händerna och hjärtklappning när jag tänker på vad som skulle kunna ha hänt om det där korset tippat och vält. I trängseln bland folket hade det kunnat sluta i kaos om någon hade fått det över sig och det hade skapat minst sagt obskyra tidningsrubriker.
Vi blev förvånade över hur få människor det var som la märke till oss där vi stod med träkorset. Tydligast blev det när jag stod och pratade med en förbipasserande kompis som efter ett tag frågade vad jag gjorde på stan.
– Jag står och håller i det här korset, svarade jag något förvånad.
– Oj, jag såg inte det, det är så stort, svarade kompisen.
jag Återkommer ibland till den här händelsen, att korset var för stort för att synas. Natanael Beskow sa en gång att ”vänlighet är kärlekens småmynt, som ska komma till användning i de dagliga utgifterna”. Jag antar att när han säger det har han, precis som många av oss, lagt märke till att kärleken är så stor att den ibland behöver komma i mindre valörer för att bli tydlig och användbar. Hur skulle då korsets småmynt se ut? Vad händer om vi växlar ner det stora Jesus gjorde på korset ”till användning i de dagliga utgifterna”? För att parafrasera Natanael Beskow.
När andra skulle säga: ”Ge igen” eller ”låt honom få smaka på sin egen medicin” skulle vi, eftersom vi hört genom korset vad förlåtelse är, förlåta. Att hämnas är ingen väg, även om den första ryggradsreflexen säger att det är bästa sättet att få ro. Då får vi tänka på vad vi har fått förlåtet.
När människor runt omkring oss lider och är tyngda. Hos dem där livet gav för mycket att bära på av det som gör ont. Det är då vi får gå in och bära så mycket vi orkar. Samtidigt som vi påminner oss om att Jesus en gång bar vårt lidande på korset. Ja, ni förstår. Det Jesus gjorde för oss på korset får vi ge vidare i det lilla till dem omkring oss.
Bara en grej till. Jesus visade sina sår öppet där på korset. Vad händer om vi vågar visa våra sår? Även om det ligger nära till hands att dölja det som gör ont och det vi skäms över. Vår erfarenhet säger oss att det är genom såren vi blir hela. Det är som att jag har lust att ringa min vän David och säga:
– Jag har en vision! Vi ska gå ut med korset men vi ska växla ner det till småmynt genom oss själva och vårt sätt att vara mot dem vi möter. Det kommer inte att bli lätt, men det blir förhoppningsvis färre som kan gå förbi det utan att lägga märke till vad Jesus gjort för oss.
KOMMENTARER