Låt oss ta tillbaka vår tro från patriarkatet

Passionsveckan har klingat av. Genom triduum sacrum har vi bjudits till bords av Kristus, vakat i Getsemanes trädgård och sörjt Hans död vid korstammens fot. Men när primklockorna ringer i påsknatten skingras det som tynger våra sinnen, det som stänger våra hjärtan och vi får gå självaste livet till mötes. 

När jag väl nått den tomma graven finner jag att kvinnorna redan är där. I skydd av mörkret har Maria från Magdala, Johanna, Salobe och Jakobs mor Maria gått till graven men funnit den tom. I Lukasevangeliet berättas det om att Guds ängel berättat för dem att Kristus var uppstånden medan det i Johannes- och Matteusevangelierna är Kristus själv som uppenbarar sig för dem. Oavsett är uppståndelsens första vittnen kvinnor.

När Paulus redogör för uppståndelsen i sitt första brev till korinthierna heter det däremot att Kristus uppenbarat sig för de tolv medan kvinnorna helt utelämnas. Om man tycker att kvinnor bör tiga vid sammankomster är det säkert svårt att samtidigt erkänna kvinnornas roll i påskmysteriet. Tyvärr är osynliggörandet och förtrycket av kvinnor inte isolerat till historiska passager i Bibeln. Om vi skulle bedöma Gud enbart på hur somliga av hans anhängare behandlar kvinnor formas snabbt bilden av en vanvettig barbar. Våldtäkter, könsstympning, hatbrott mot lesbiska och transpersoner samt tvångsäktenskap är alla uttryck för ett patriarkalt vansinne under religiös täckmantel. När de världsliga argumenten tar slut har somliga män av alla religioner tagit Gud som gisslan och berövat kvinnor både tro, hopp och kärlek.  

Själv är jag övertygad om att himlen gråter över alla de övergrepp som sker här på jorden och i Guds eget namn. Nog blir Gud vred när hen ser kvinnor begravas levande i Baluchistan-provinsen i Pakistan, när kvinnor misshandlas av ultraortodoxa tznius-patrull i Jerusalem eller när kvinnor får åttio piskrapp i Monkarat-fängelset i Theran? Visst måste självaste himlavalvet skälva av ilska när indiska änkor uppmanas att begå självmord i delstaten Jharkan eller när en mor blir bannlyst från kyrkan i brasilianska Pernambuco när att hon hjälpt sin nioåring till en abort efter en incestuös våldtäkt? Jag ser framför mig hur hela pärleporten rasar samman när flickor i Togo får sina blygdläppar avskurna som ett tecken på oskuld och när en trettonårig flicka stenas till döds på Kismayus idrottsarena i Somalia. Tanken på hur hon grävts ner i marken för att femtio vuxna män ska kasta sten mot hennes huvud är outhärdlig för de flesta av oss.  

Hur smärtsam är den då inte för Gud som skapat människan till sin avbild, alla människor, inte bara män. För Gud är hen-ordet träffande då Gud är större än både kropp och kön, eller som det står i Galaterbrevet 3:28 ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Minns att det var Jungfru Maria som fick den största uppgift en människa kan få, att himlen är fylld av kvinnliga helgon och att uppståndelsens första vittnen var kvinnor. Låt oss ta tillbaka vår tro från patriarkatet. Låt oss sprida Guds frid som kvinnofrid.