Jag följer med en direktsändning från det brittiska parlamentet efter att David Cameron meddelat att han avgår. Britternas chock över resultatet i folkomröstningen är i sig något de, och vi, kommer att processa länge. Men i parlamentsdebatten skymtar jag något som kanske är roten till misstroendet som majoriteten av de brittiska väljarna har gett det europeiska gemenskapsbygget.
Förtroendekrisen går djupt, inte bara på de brittiska öarna. ”Folkomröstningen avslöjar en klyfta mellan det som pågår här inne och det som folk känner till. Vad kan vi göra för att minska den?” lydde frågan. Den är viktig. I diskussionen efter valet är det tydligt att många väljare har serverats inte bara halvsanningar, utan rena lögner. Avståndet har gjort att också de grumligaste och fulaste argumenten vunnit mark. Xenofobin. De kortsiktiga slutsatserna. Det hätska missnöjet. Och allt det kan hända igen.
I svarta stunder undrar jag om folkomröstningen var ett misstag. Helt klart är i alla fall att politikerna inte lyckades förmedla den komplexa helhet EU-medlemskapet handlar om. Var det ens möjligt? Som tjugo plus fick jag rösta i folkomröstningen om Finlands medlemskapsansökan till EU. Den gången röstade jag blankt. Mina politiskt aktiva vänner ansåg att det var idiotiskt. Blanka röster blev inte ens registrerade. Det kanske det var. Men för min del handlade det om att jag tyckte att jag inte hade tillräcklig information för att förutse konsekvenserna.
I vårt demokratiska system har vi överlåtit makten och skyldigheten att känna till detaljerna till de politiskt valda – vid sidan av tjänstemännen. Det är inte folket som ska göra konsekvensanalysen vid valurnan. Men ju mer det allmänna förtroendet för representativa demokratier verkar falna, desto fler beslut blir politikerna tvungna att bolla tillbaka till folket. Och trots den i grunden goda avsikten finns det risker att det hela urartar i en skendemokrati.
Samtidigt som förtroendekapitalet för politiker sjunker dyker en ny utmaning upp: Vem vill åta sig den rollen? Föraktad och maktlös är ingen lockande kombination.
För ett tag sedan steg en av Finlands mest högprofilerade politiker, förre försvarsministern Carl Haglund, åt sidan som partiledare – och riksdagsledamot – för att göra karriär inom ett internationellt energibolag. Han har uttryckt sin besvikelse över att partipolitiken verkar ha kört in i en total handlingsförlamning.
Samma resignation syns ännu tydligare på lokal nivå. Där har partierna svårt att rekrytera unga som vill engagera sig. Jag satt för ett tag sedan med min släkting, socialdemokratisk ordförande för de svenskspråkiga, och hörde hur hans beskrivning av de glesnande leden, slitet som faller på de få aktiva i toppen och tröghet inför radikala omläggningar av verksamheten var exakt samma visa som hörs från trötta församlingar.
Vårt samhälle behöver de aktiva, de troende, de brinnande, idealisterna. Med engagemanget kommer också viljan att vara informerad. Likgiltigheten är det motsatta. Den är en själsfiende av allra värsta sort, kanske just därför så tydligt utpekad också i Bibeln. Knappast är det heller en tillfällighet att själslig lättja, acedia, räknas som en av de sju huvudsynderna.
De engagerade är en garant för våra ideal. Vare sig de erbjuder oss motstånd eller medhåll.
KOMMENTARER