På sistone har jag grubblat över en öm punkt i den kristna identiteten – eller kanske rättare sagt identiteten hos den som kallar sig kristen.
Den ömma punkten kan sammanfattas i: ”du som är/tror att du är lite bättre än alla andra”. Meningen dyker ofta upp skenbart lättsam i en bisats, som slinker förbi så snabbt att man inte hinner värja sig för den innan den redan har runnit undan. Andra gånger fyras den av med en aggressiv och bitter anklagelse i botten.
Jag känner mig alltid lika försvarslös inför detta. Det känns lika illa när repliken levereras i en slags självpåtagen moralisk underlägsenhet som när den spottas ut i frustration över en kristlig självgodhet som tvingar på en etiska normer man inte frågat efter – och som dessutom utgår från att andras liv alltid är sämre.
Bägge orsakerna är djupt tragiska, förfärliga och osanna speglade i det ljus som kallas kristen tro.
De allra flesta kristna värjer sig instinktivt mot utsagan. En kristen är en människa, härlig och rutten i samma mått som var och en av oss. Men den envist återkommande karaktäriseringen av vad det är att vara kristen, att följa Jesus, har satt sina spår. Och de syns, ibland som fula förvrängningar av vad utövad kristen tro borde vara, när någon tar hårdheten och fördömandena som vapen för att försvara – Gud?!
Som Är och som bestämt säger: Du ska inte missbruka mitt namn!
Nu till det verkligt ömma: Tyvärr. Det är frestande att känna sig som en lite bättre människa. Det är den här hemliga, skamliga njutningen jag tycker att vi som kallar oss kristna inte vågar lyfta fram i ljuset.
Känslan är nämligen helt obefogad och falsk.
Amerikanen Benjamin Sledge, verksam inom organisationen Heart Support. Sledge biter tag i tematiken utifrån hur han stämplas som kristen och filantrop. Han ser den tydligt när han möter andra i liknande uppdrag som han själv. Ofta får han börja med att stånga sig igenom den mur av fördomar som ”jag är kristen” reser, i ett enda uttalande. Lika ofta ser han till sin fasa hur samma fördomar tyvärr bekräftas av människor som gör Jesusnamnet till ett negativt varumärke. Lojalitetsprincipen inom affärsvärlden innebär att de som jobbar för ett företag inte har rätt att dra sin arbetsgivare i smutsen offentligt, men Sledge skräder inte orden inför det han ser:
”Tragiskt nog så har vi istället för män och kvinnor som liknar Jesus fått en massa besserwissrar. Vi har definitivt en massa fördömelse i våra led. Vi älskar att ha ’rätt’ mer än den svåra uppgiften att vara ödmjuk”.
Aposteln Paulus, älskad – hatad, är svårsmält också för kristna bibelläsare i sin präktighet och besserwisserton. Det är därför hälsosamt att ta till sig den kamp detta praktexemplar hela tiden för med sig själv. ”Det jag vill, det gör jag inte. Det jag inte vill, det gör jag”.
Det finns alltid en risk att ”lite bättre än andra” är något man förnekar, men samtidigt stolt stoppar in i sitt hjärteskrin och bygger sin identitet på. Ideal ger tyvärr aldrig någonsin garantier för automatisk moralisk överlägsenhet.
Det är här det har gått snett. Bland dem som inte kan, vill eller vågar kalla sig kristna själva. Bland dem som gör det öppet och vill leva i den fållan.
För det är skillnad mellan att likna Jesus och att vara Jesus. I avgrundsdjupet däremellan ligger kristendomens smärta, glädje och stora hemlighet.
KOMMENTARER