En dag i maj sitter jag framför teven och tittar på direktsänd statsbegravning. Finland tar farväl av president Mauno Koivisto, högtidligt och stramt, i en fullsatt domkyrka i Helsingfors. Och naturligtvis: med hela folket med framför apparaterna.
Jag undrar hur länge vi finländare kommer att syssla med sådant här? Om mina barn kommer att göra det i framtiden? Samtidigt stryker de då och då förbi mig vid teven, onekligen intresserade av det som händer och ställer frågor om det som händer.
Mauno Koivisto var på många sätt en gåta. Han var fåordig och barsk, och till skillnad från sin föregångare Urho Kekkonen, inte alls någon strålande sällskapsmänniska. Däremot kände han, liksom Kekkonen, väl till tider som kantades av knapphet, spända statsrelationer och krig. Barsk och rejäl under buskiga ögonbryn. Lång och lite kutryggig, enorma händer – som kom väl till pass när han spelade basket i KFUK.
Koivisto blev moderlös som tioåring och fick axla stort ansvar därhemma. Fadern hade svårt att få hushållet med de tre barnen att gå ihop, både ekonomiskt och mentalt. Längre fram gjorde kriget soldaten Mauno närmast pacifistiskt lagd. En av berättelserna handlar om hur han hade rutit ifrån när finska soldater hånade de ryska fångar som han var satt att eskortera. ”Rör dem inte, de är mina fångar – mina bröder!”.
Efter kriget jobbade han som hamnarbetare i Åbo, där han läste in sin universitetsgrad vid sidan av jobbet. Det sägs att hans kolleger från hamnen deltog vid doktorsdisputationen när Koivistos avhandling om de sociala förhållandena i hamnen lades fram. När opponenterna blev för vassa steg det ett ilsket mummel bak i salen.
I dag är det få moderna politiker som stammar rakt ur arbetarklassen, vare sig hos oss eller i andra moderna stater. Många beslutsfattare är groomade sedan unga år, slussade framåt via kontakter och organisationer. Visst finns det fortfarande många som har det knapert i våra välfärdsstater, att påstå annat är en lögn. Men de är segregerade från medelklass och överklass på ett så bråddjupt sätt att de lika gärna kunde bo på en annan planet. Dessutom skäms vi numera djupt över fattigdomen. Ensamstående föräldrar sliter som djur för att se till att deras barn utåt har de markörer som ansluter dem till flocken, fastän de egentligen inte skulle ha råd. Mauno Koivistos generation visste vad fattigdom var därför att den var ett allmänt förekommande ont.
Blir man en bättre människa av sådant? Har de materiella förutsättningar våra föräldragenerationer jobbade för att vi skulle få i själva verket gjort oss … sämre? Gett oss en omedvetet överlägsen attityd – därför att vi egentligen inte är bekanta med lidandet själva. Vi idkar medlidande. Men vi känner det inte. Det är helt enkelt obekant för oss. Jag vet inte. Det är något jag grubblar över både när jag läser minnesanteckningarna om den döda presidenten och när jag ser den allvarliga utsändningen från domkyrkan.
Nej, det är ingen idé att romantisera misär. Oftast växer nämligen fattiga barn inte upp till kloka och starka presidenter, utan till djupt olyckliga och fattiga vuxna. Ändå kan jag inte komma ifrån att medkänsla på något plan fordrar en insikt om vad det verkligen är att ha det svårt.
Och att det är det här talet om dem vi aldrig besökte i fängelset eller gav mat när de hungrade faktiskt handlar om.
KOMMENTARER