För en tid sedan kunde man i Sändaren läsa att det filippinska representanthuset röstat för att återinföra dödsstraffet i landet. Som starkaste kritiker står den Romersk-katolska kyrkan som i sin respekt för livets okränkbarhet helt avfärdar dödstraff som straffmetod. Samtidigt menar somliga att dödstraffet av i dag har sina rötter i just religion. Det kan handlat om offerriter där människor offrats till gudarna eller de statliga mord som tilläts i de antika stadskulturerna runt Medelhavet där rättskipningen sköttes av folktribunaler. Det var här som filosofen Sokrates anklagades för att ha vilselett ungdomen och missaktat gudarna. Som straff för dessa handlingar tvingades han dricka en giftbägare.
Denna teokratiska vedergällningslära hittas också i Första Mosebok ”den som utgjuter människoblod, hands blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” Också Andra Moseboken ger dödstraffet stöd genom principen om öga för öga och tand för tand. Under medeltiden tog också den katolska kyrkan ställning för vedergällningsläran och den ärvdes i sin tur vidare till de reformerade kyrkorna.
Ett av de brutalaste exemplen är hur Richard-Francois Damien, som efter att ha försökt mörda det franska majestätet Ludvig XV torterades med varma tänger, kokades i olja, smältes i bly för att till slut slitas i bitar av rusande hästar – och allt detta inför publik.
Under upplysningen på 1700-talet kom dödsstraffet att ifrågasättas av tänkare som Voltaire och Rousseau. Den sistnämnde menade att samhället måste bygga på ett kontrakt mellan människa och stat, ett samhällskontrakt, där människor aldrig kan ge staten rätt att ta deras liv. Vidare låg det i upplysningsfilosofins humanistiska värderingar en tanke om att alla förbrytare kunde göra bättring vilket såklart omöjliggjordes om personen ifråga dödades. År 1764 fick de sällskap av straffrättsteoretikern Cesare Beccaria som i skriften Om brott och straff argumenterade för att livstids fängelse hade större avskräckande effekt än dödstraffet och att avrättningar inför publik var absurt. En som tog starkt intryck av dessa idéer var den svenska monarken Gustav III som begränsade dödstraffet och benådade de dömda.
Med den industriella revolutionen blev straffen som tidigare varit en kollektiv hämndrit en individuell fråga mellan statsmakten och den dömde varpå de offentliga avrättningarna helt avskaffades.
I dag har de återvänt. I Iran bestraffar man exempelvis homosexualitet och förolämpningar mot profeten med offentliga hängningar och i Saudiarabien halshuggs kvinnor för äktenskapsbrott på arenor. I Kina, Kuba och Palestina arkebuseras tusentals varje år för politiskt motstånd och i USA bjuder man in människor att se på när morddömda fångar avrättas med giftinjektioner eller via elektricitet. Utöver det moraliskt oförsvarbara i själva dödsstraffet uppfyller många av de länder som tillämpar dödstraff inte de internationella villkoren för rättsäkerhet vid dom. Tvärtom sker erkännanden ofta med tortyr eller andra övergrepp.
Glädjande nog har mer än två tredjedelar av världens länder i dag avskaffat dödsstraffet helt, antingen i lag eller genom praxis. Om den sista tredjedelen skall slopa sina avrättningar måste troende och icke-troende komma samman över nations-och konfessionsgränser. Bara när livet ses som absolut och okränkbart kan livet segra.
KOMMENTARER