För ett tag sedan kollade jag på en film: ”Hur man förlorar en kille på tio dagar”. Huvudpersonen Kate Hudson jobbar på modetidningen Composure och drömmer om att skriva politiska artiklar. Under ett redaktionsmöte nobbar chefredaktören Kates seriösa artiklar, men en kollega till Kate har hittat en framkomlig strategi: hon avrundar alla sina idéer med orden ”but still upbeat”. Det går att skriva om nästan vad som helst bara det slutar i dur. ”Upbeat”.
Det slår mig att det inte bara är i den flashiga modevärlden vi förpackar verkligheten på det viset. Under de nio år jag hängde på facebook levererade jag ofta statusar med det tänket. ”Mannen är bortrest, alla är förkylda och bebisen vaknade halv fem” MEN ”ikväll blir det en härlig kväll med tjejerna”. Det är alltså lite jobbigt när mannen är borta och jag inte har fått sova, men jag slutar inte där, för vem hade då tryckt ”like”? Jag lägger till en rad om en härlig tjejmiddag. Och då börjar det ticka in likes. ”Still upbeat” är grejen.
För en tid sedan gjorde jag en ny bekantskap på en fest. Det visade sig att vi hade en gemensam vän från förr som hade det tungt med stökiga tonårsbarn, samt en kronisk fysisk smärta. Min nya bekantskap kommenterade det hela med orden: ”Men det märks inte på henne. Hon är så duktig och skulle aldrig klaga”. Still upbeat, helt enkelt.
Några av de mest delade TED-föreläsningarna någonsin är Brene Browns. I den som handlar om skam konstaterar hon att skam känns likadant för män och för kvinnor, men att den uppstår av olika skäl. Det är skam som driver kvinnor till att ”göra allt, göra det perfekt och att aldrig låta någon se att du kämpar”. Skammen tvingar oss alltså långt över gränsen. Men allt är ändå toppen! Still upbeat!
Jag vill inte förenkla något som har med djup skam att göra. Det är ingen slump att det finns ett talesätt som heter ”seg som skam”. Men jag tror att vi kan befria varandra från en del av den. Det sägs att troll spricker i dagsljus och det gäller nog en del av skammen också. Saker som vi kämpar med kan visa sig vara ganska allmänmänskliga ifall vi delar dem med någon.
Välj med omsorg. Fel person kanske tittar på dig som om du var dum i huvudet efter en pinsam bekännelse av ett tillkortakommande. Men ibland kan vi befria varandra. För mig betyder det mycket att få höra att andra också misslyckas som föräldrar ibland, eller att de har glömt att raka benen inför ett spa-besök. Eller som när jag bollade den här krönikan med en vän och hon sa: ”Du vet de där semesterbilderna”. ”När du och barnen ser så bedårande ut i den vackra trädgården?” undrade jag. ”Exakt”, sa hon. ”Min yngsta var magsjuk hela den resan.”
Jag bläddrar upp hennes instagram och tänker att hon kanske har lite kräk på fingrarna där hon står bland rosorna. Och att hon förmodligen knappt har sovit. Det får mig att älska både henne och bilderna ännu mer. Och om vi kan börja dela pinsamheterna på den här nivån så kanske vi i nästa steg vågar ta upp det där andra, det där som är jobbigt på riktigt. Kanske oron över att göra någon besviken ... eller att vi djupast sett är rädda att vi är oälskade.
Jag avslutar den här texten med bibelordet om att sanningen ska göra oss fria. Och att filmen, den jag nämnde i början, efter många förvecklingar slutar väldigt upbeat!
KOMMENTARER