Men det där allra djupaste tomrummet finns det bara en som kan fylla

När jag väntade mitt första barn ville jag likt många andra vara väl förberedd. Jag gick ut hårt och lånade hyllmeter med barnpsykologi från biblioteket. Det här var på den tiden då man ännu inte hade börjat googla. Sedan började jag bekräfta av hjärtans lust. Till en början berömde jag, i brist på annat, rapar och fisar. Och när första leendet äntligen kom var jag där och speglade direkt.  ”Wow, du kan le”, jollrade jag. Och detta bara fortsatte. Det mesta som mina små telningar sa eller gjorde var superbra,  toppenfint och ultra-smart.

Senare blev det på grund av sömnbrist färre barnpsykologi-böcker och dessutom hade internet brutit igenom. Nu nådde endast artiklar som blivit rejält delade på sociala medier fram. Ett tag var det mest att barnen skulle få mer prestationslös bekräftelse. Jag kände mig helnöjd. Jag hade alltid varit noga med att de skulle få höra hur underbara och härliga de var även utan att de presterade det allra minsta.

Men sedan började det smyga sig in nya budskap i mitt mediaflöde. Om att barnen skulle få problem med alla heja-rop hemifrån. Och det är klart att det blir en krock när de alltid fått höra att de är vackrast och bäst på jorden, men ingen i skolan verkar tycka det. Det är klart att man lätt kan börja söka bekräftelse då. För att kompensera för den osäkerhet som smugit sig in.

Här blev det svårare. Var all min uppmuntran skadlig? Kan man ta tillbaka lite beröm så att de små stjärnskotten får bättre verklighetsuppfattning? Kan jag på något sätt undvika att de går in i en livslång bekräftelsejakt?

Jag tror absolut att jakten på bekräftelse kan bli ett hål som blir djupare och djupare när vi söker på fel ställe. Vi vill ha den snabbt och vi vill ha en  aldrig sinande ström. Men bekräftelse kan också vara något vackert vi ger varandra. Och vi behöver absolut inte skämmas för att vi behöver den. Det är djupt mänskligt att behöva och vilja bli sedd. Det ligger inget pinsamt eller desperat alls i det.

I mitt liv har det blivit så att hur mycket jag än uppskattar ”likes” både live och i sociala medier är det bara Gud som kan bekräfta mig fullt ut. Jag har ett tomrum inom mig som inte ens relationer eller framgångar kan fylla. Ett tomrum som jag blir varse först när allt stannar av, eller när jag vaknar mitt i natten med stresstryck över bröstet.

Jag tror inte att det är kört för att jag har brustit i min iver att ge mina barn allt. Men jag vill ändå ta chansen att formulera vad jag egentligen vill säga till var och en av dem. Nu när jag sovit rätt många nätter i sträck och har 14 års perspektiv på att vara mamma. Nu när jag kanske lyssnar mer inåt och uppåt när jag uppfostrar.

Älskade barn: Det jag vill säga till dig är att du är underbar och unik. Du har din alldeles speciella plats i den här världen. En plats som bara du kan fylla. Detsamma gäller alla runt omkring dig. Det gör inte din plats mindre värd. Den gör att du kan släppa all jämförelse. Sluta tävla. Att det går bra för någon annan är inget hot mot dig. Det är gott med mänsklig bekräftelse. Men det där allra djupaste tomrummet finns det bara en som kan fylla. Det är vad jag tror. På djupet finns det bara en som kan göra dig mätt. Börja där.