Men så kommer refrängen tillbaka och man inser att det mesta är sig likt.

Så satt man där med fötterna i ett akvarium. Det tog någon minut innan man kunde koppla av, innan man kittlats klart av minipirayorna, innan man vant sig vid tanken att de faktiskt mumsar sig fram över ens förhårdnader. Då slog mig tanken — vad har jag nu kvar på min ”måste-göra-lista”?

The Bucket List är en sådan där film man bara älskar när man kommit upp i min ålder. Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två väldigt olika personligheter, märkta av sjukdom, som beslutar sig för att göra en lista över sådant man måste göra innan man dör. Jag har aldrig skrivit den listan men filmens tankegång hade funnits med mig i många år. Omedvetet.

När jag var elva år bestämde jag mig för att skriva sånger. När jag var 15 år och fyra månader bestämde jag mig för att bo på Gotland. Några år efter det stod det klart för mig att jag ville leva i relation med Honom, och något år senare, tillsammans med henne. Några ytterligare punkter till har givetvis också förts upp på min oskrivna lista. Inte så många, men viktiga, spännande, lockande. Nu satt jag där med pirayor mellan tårna och insåg att fiskpedikyren fyllde min bägare till brädden. Jag drömmer visserligen fortfarande, men detta var mitt sista ”måste”. Var det över nu? Resten då?

Mycket i mitt liv under senaste tjugoåren har handlat om repriser. Jag har skrivit min sång om Jesus en gång till. Jag har firat gudstjänsten, vaknat vid sidan av min älskade. I trettiofem år har jag känt glädje över vårt paradis i den gotländska snålblåsten. Jag har sett mina döttrar växa upp och finna sina alldeles egna personligheter. Jag har pysslat om min gamla Citroën och vaknat många underbara mornar vid österstrandens solglitter och bris. Gotska sandöns tystnad och Manhattans gytter känner jag väl.

Livet är som att skriva en sång, tänker jag. Det finns en inledande vers som skapar ett rum, en hemvist. Så tar man en vers till bara för att väcka någon fråga eller lägga en skuggbild till första versen. Refrängen blir själva lunken och bekräftelsen. Någon vers ytterligare uttrycker vägen framåt och eventuellt ett mål. Men så kommer refrängen tillbaka och man inser att det mesta är sig likt. I detta läge tvingas man ofta skriva in en brygga i sången — ett annat tema, ett avbrott. En vers till och det är väl där ungefär jag befinner mig i livet.

Fiskarna börjar få nog. Jag är glad över att alla verkar ha överlevt. Jag kliver ur den sista punkten i min måste-göra-lista. Det är inte traumatiskt på något sätt. Jag kan skriva den där sången en gång till, fira ännu en gudstjänst.

Krönikören i mig har ett ettårskontrakt med Sändaren. Jag vill höra Noori säga ”moffa” och följa henne en bit på vägen. Och vakna vid min älskades sida i morgon bitti också.