Mest utsatta är ändå de stackars meteorologerna

Det folk som vandrar i mörkret norr om Kräftans vändkrets har satsat allt sitt hopp på en ljuspunkt. Bortom tröstlösheten i oktober, november och december lyser den som en fyrbåk: semestern. Den starkaste paradismyten i vår tid är just denna.

Det är förklarligt. När ljuset här i norr tar slut är den enda motvikten till mörkret drömmarna om de varma sommardagarna, när de enda skuggorna ska vara de som lekfullt och välkommet silas ner genom gröna bladverk.

Vi längtar så. Vi behöver så. Vi väntar så. Därför blir kraschen så mycket större när drömmen slår fel. Från vågtoppen av förhoppningar dyker vi ner i avgrunden. Den enorma laddningen sommarsemestern har här norröver gör att vi lever i en slags kollektiv och hajpad bipolaritet. Att laddningen dessutom har kapitaliserats av krafter som vill få oss att konsumera somriga inredningsprylar, torp, baddräkter och grillmat har bara ytterligare förstärkt obalansen i årshjulet.

Facit: Försommaren 2015 blev en kylslagen och regntung historia. Först togs den usla väderleken emot med ett snett leende, den var en prövning men visst skulle den gå över! Vi skulle minnas den som en sorglustig episod i början av sommaren. När den bara fortsatte kom störtfloden av besvikelse, utbrotten bland vännerna på Facebook och Instagram. Ett par veckor senare — fortfarande kallt och med tröstlösa tiodygnsprognoser — retirerade mitt flöde här Finland till någon slags hibernationsfas. Klagomålen upphörde. Folk tände brasor och ljus. Förkunnade att nu har de semester i alla fall och ger blanka den i vädret. Men bakom alltsammans låg en uppgivenhet, samma känsla som infinner sig när Lejonen ligger under med alltför många mål i sista perioden mot Tre Kronor. Det här spelet var förlorat, återstod bara att se fram emot nästa match.

Mest utsatta är ändå de stackars meteorologerna. Undrar just hur de peppar upp sig inför att stiga in i tevestudion och leverera ännu ett dystert budskap till det rasande folket? I fjol var det tydligt hur primitiv besvikelsen kan bli. Aftonbladet rapporterade om det väderhat besvikna tittare riktade mot meteorologerna. SVT:s Åsa Rasmussen fick en lång kria i sin inbox: ”Det skulle ju bli varmt, lögnare!”.

Vi lever i en värld där årstider har raderats ut. Långt innan våra egna jordgubbar blommar äter vi dem ändå. Om skörden frös bort för tvåhundra år sedan svalt folk också hos oss. Händer det i dag går underskottet att ersätta, vi märker det knappt. Hungersnöden vill vi inte ha tillbaka. Men välfärden vi köpte oss har också slipat bort vår förmåga att se att allt inte kan förutbestämmas, styras eller manipuleras. Med den försvann också en bit av vår medkänsla och identifikation med dem som drabbas av de oförutsedda, ostyrbara, katastroferna.

Det finns därför en koppling mellan råskället på meteorologerna och likgiltigheten inför hungerkatastrofer långt borta. Bakom den löjeväckande första reaktionen skymtar en skrämmande människa som inte kan hantera lidande på annat sätt än att fråga ”Vems är felet?” och ”Varför fixar de inte det själva?”. I det paradis där hon råder finns det inte plats för alla.

Därför är det kanske välsignat att det regnar över oss, också på semestern.