Inför sin hundraårsdag lät han mig förstå att han var tämligen less på livet. Han var änkeman sedan många år och kände sig ensam. Alla gamla vänner hade lämnat hans arena och strukits ur adressregistret. Hans liv hade inte bara varit långt, det hade också varit rikt, spännande och innehållsrikt. Han hade ingenting att klaga på och tacksamheten fanns där hela tiden, men mer och mer som ett minne än som en förväntan. På många sätt var han fortfarande förvånansvärt kry. Synen hade visserligen svikit honom och hans ständiga behov av hjälp tärde på honom. Han ville inte vara till besvär.
– Jag knäpper mina händer varje kväll och ber ”Nej Gud, nu tycker jag nog att vi lägger ner det här projektet”. När jag vaknar morgonen därpå brukar det bli med bönen ”Äh, men då kör vi väl en dag till.”
Han upplevde och firade sin stora bemärkelsedag med dunder och brak. Det var på vippen att han hann bli 101 innan projektet lades ner.
Mitt eget böneliv är inte riktigt lika regelbundet och troget, men det kanske kommer med åren. Ändå måste jag säga, med risk för att låta outhärdligt självgod, att bönen finns där varje dag på ett eller annat sätt. Jag har numer hjälp av en daglig rutin som också lagt grunden till en stilla och återkommande andakt. Varje morgon vid frukostbordet kupar jag min vänstra hand och fyller den med tabletter. Det är en orange, två gula och en samling vita i olika modeller och storlekar. Jag vet varken vad de heter eller vilken inverkan de egentligen och innerst inne har på mig, men trogen tar jag dem. Jag lyfter handen till munnen, vickar in dem i gapet och sköljer ner morgonens välsignelse med en klunk kaffe. Varje morgon känner jag samma innerliga tacksamhet trots anonymiteten i vårt förhållande. På kvällen är de inte riktigt lika många, men tacksamheten är densamma. Och rutinen. Jag tackar för livet, övertygad om att medicinen hjälper mig en bit till på vägen.
Min bön är en kupad hand med piller. Med mitt förstånd kan jag inte förstå vad de gör med mig, men jag överlåter mig åt dem varje dag, morgon och kväll. Jag vågar inte annat. Jag försöker inte heller föreställa mig hur livet skulle vara utan dem, de bara finns där … som en bön och tacksamhet.
Bönen kan ha många uttryck och i inledningen av ett nytt år är kanske andemeningen tydligare än någonsin. Det är så mycket som man vill och önskar, men framför allt är det kanske relationen man vill upprätthålla, utmanas av och mogna i. Verkligheten har lärt mig att acceptera att jag behöver hjälp av en kraft större än min egen. Det handlar inte om att kapitulera, det handlar om att utrusta sig. Försynen har gett mig hjälpmedel och troget tar jag dem till mig för att hitta tillbaka till de värden min kropp mår bra utav. Jag tackar för läkare, sjuksköterskor och apotekare i samma andetag som jag tackar Gud för livets alla möjligheter.
Min bön kräver inte många ord, en kupad hand räcker och väcker min gudomliga förundran och farmaceutiska beundran.
KOMMENTARER