I begynnelsen fanns Rytmen, och Rytmen fanns hos Gud, och Rytmen var Gud. Och Rytmen blev Melodi och bodde bland oss. Och vi såg Musikens härlighet, en härlighet som Melodin får av Rytmen och Musiken var fylld av Nåd och Sanning. Och Musiken sa: Jag ska be Rytmen att ge er en annan hjälpare, som ska vara hos er för alltid – Poesin. Världen kan inte ta emot Poesin eftersom världen inte hör den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.
Nyss hemkommen från en föreläsning i kyrkan där rytmen lyftes fram som mötesplats i livet slår mitt hjärta lite tydligare. Det sägs att musik är den konstform som allra starkast påverkar våra känslor. Vi berörs på flera plan av musiken. Den kräver egentligen ingenting utav oss. Den bara finns där och är beredd att öppna våra allra innersta rum.
Ibland kan man känna att musiken blivit alltför tongivande i våra kyrkliga sammanhang, att den fått för stor plats och tillskrivits för stor betydelse på andra konstformers bekostnad. Man tvingas dock erkänna att musiken inte så lätt låter sig överskattas. Det finns visserligen kristna traditioner där musiken knappast har en så framskjuten position som den har i vår protestantiska och frikyrkliga tradition. Musiken är visserligen viktig i exempelvis ortodoxa sammanhang, men tvingas tävla mot andra uttryck i dofter, bilder och liturgiska uttrycksmedel. Hos oss är musiken själva ikonen och rökelsen – vägen till Guds hjärta.
Den religiösa sången är till sin grund och sitt ursprung bönens klangbotten. Musiken och rytmen klär bönen i något annat, förstärker den och ger den en ytterligare dimension. Så har det nog varit i alla tider och så är det fortfarande.
Här är inte kristendomen, med sina judiska rötter, på något sätt unik. Bönens sång finns i alla kända religioner. Den sjungna bönen skapar en speciell sorts resonansbotten i människan, man kan göra den till sig egen, den kan överbrygga alla andra språkhinder och skapa en delaktighet som, i sig själv, är helande. Det har ingenting med kunskap eller ens musikalitet att göra. Musikens tilltal bara finns där.
Den stora utmaningen för kyrka, gudstjänstgemenskap och den kyrkliga musiken i dag är hur vi kan skapa ett rum som är öppet och generöst för många och mångas uttryck, där sanning och skönhet, mysterium och verklighet kan möta varandra i harmoni.
Gudstjänstens uppgift är att skapa gudomliga möten, att riva murar och spränga tider. Gudstjänsten synliggör det fördolda och det omedvetna samtidigt som den vill vara uttryck för försoning och göra oss medvetna om den värld och verklighet vi har att betjäna. Sången och musiken är verktyg i detta öppnande.
Den dag musiken bygger murar och skapar utanförskap har den förlorat sig själv och sitt innersta, gudomliga väsen. Den dag kyrkan slutar sjunga är den död.
A capella betyder ”som i kyrkan”. Den renaste sången, den vackraste och mest vägvinnande är du en del av i gudstjänstens gemenskap, i Guds nåd och närhet.
KOMMENTARER