Jag erkänner. När jag susar hem från boktorget i en av våra svenska församlingar för att äta lunch hemma mellan varven den här dagen, så har jag en hemlig mission som jag inte avslöjar för mina kära kollegor.
Jag ska äta så billigt som möjligt.
Häromdagen hade jag sett en matutmaning som två finska tjejer sänt via sociala medier. Finskan är ett oerhört kreativt språk, gruppen Syyskuun halparuokalaiset kan tortftigt översättas till Septembers budgetätare. I all enkelhet handlar det om att äta hälsosamt och gott under september månad – för 3,50 om dagen.
Kampanjen fick snabbt följare, närmare 20 000 har anslutit sig till FB-gruppen, och också jag kittlas av tanken. Måste vi krångla till det så med maten? Måste det kosta så mycket? Och naturligtvis tog tävlingsinstinkten över.
Så igår kväll gav jag mig iväg med en tömd och diskad yoghurthink i handen för att plocka lingon i skogen bakom vårt hus. Sedan i somras har skogarna öppnat sina generösa matförråd. På båtfärderna genom den finska och åländska skärgården har vi njutit av blåbär, svamp och hallon. Jag hittade lingon i massor – men övermogna, många hade trillat i drösar i mossan redan. Det gick snabbt att fylla hinken. På hemvägen höll jag på att trampa rakt igenom ett kantarellstråk. Där låg morgondagens lunch.
Det är nu redan ett par generationer sedan kvinnorna tog avstånd från husmorsidealet som tvingade dem att safta och sylta intill fördärvelse. Källare och förråd var ibland en ren trofékammare i kvinnotävlan. Den mest trängda generationen var min mors, den som förväntades uppfylla både det efterkrigstida yrkeskvinnoidealet och husmorsrollen. Samtidigt strömmade matvarorna in i våra butikshyllor. Bybodens utbud växte, sprängde lokalerna och min hembys lilla Esse handelslag med tillhörande ambulerande butiksbuss ömsade skinn och blev en anonym minimarket med förgräddade baguetter i vacuumförpackning i hyllorna.
Visst, det är en befrielse, att inte behöva tävla i matlagning längre. Det var ett viktigt steg mot balanserade könsroller. Matlagningen blev neutral mark, till fördel för bägge könen.
Det som däremot strök med var själva hushållandet. Grundinstinkten att ta vara på. Att vara varsam med. Att leva i rytm med det som finns, just då. Att inte äta i förväg av kommande måltider, inte föräta sig heller. Och med den kanske också förmågan att njuta när sommarens minnen dukades fram på bordet.
Det märkliga är ju också att vi av bara farten fortfarande fyller förråden hemma, även om vi numera köper maten. Vi har torrvaror och konserver, mjöl, gryn och kryddor i skåpen. Frysarfulla med ”bra-att-ha-mat”. Mycket av den maten får stå kvar i skåpen så länge att de slutligenmåste slängas för att det har blivit för gammalt. (Mina mannagryn, de som jag använde för att koka mormorsrätten lingonvispgröt av igår kväll hade hängt med ett bra tag. Vad gör man med mannagryn nuförtiden? Bara har?!)
Det finns en koppling mellan mat och helighet som vi kanske missar. Maten är en gåva – kan man få något mera gratis (latinets ”nåd”) än det som allemansrätten bjuder på i både Sverige och Finland?
Välsigna maten? Ja. Tacka för den. Ja! Så mycket starkare den kopplingen kändes när jag satt med mina smörstekta kantareller och krossade lingon framför mig på tallriken.
Det är knappast en tillfällighet att ett av de största mysterierna i den kristna tron äger rum i en måltid, som vi delar med varandra.
Delad hunger. Delat bröd. Och delad nåd.
KOMMENTARER