Någonting här i dödens trädgård gör våra liv i stället så mycket mera levande.

Vi är små i mörkret på kyrkogården. Små pyttemänniskor, som fumlar med frusna händer för att rädda lågor från vindilarna som vill släcka dem.

Små inför bokstäver, kors och stjärnor i guld.

Och över oss det tunga mörket.

Det sveper in oss och har en fyllig smak som varken handlar om svidande sorg eller fördärvande bitterhet.

Just det här året slås jag av att alla helgons dag konstigt nog har en mäktig grundton av något som kunde kallas frid. Också de trasiga historierna, de som tycktes så meningslösa då, har klingat av och släpper fram en bottennot av tacksamhet.

Jag noterar tanken med förvåning, grubblar länge över den efteråt och kan inte släppa den. Ljusfladdret mot blankslipad granit, bokstäverna som strama och tysta berättar att människor en gång fanns, levde och dog bland oss, alltsammans väcker stilla glädje.

Av en slump stöter jag på goda vänner på grusgångarna i skumrasket. De är ute i samma ärende som jag. Vi möts med kramar, skratt och alldeles vardagsvanligt prat. Och det känns helt naturligt.

Vördnaden för dem vi kommit för att tända våra gravlyktor för blir inte mindre av att vi lever. Någonting här i dödens trädgård gör våra liv i stället så mycket mera levande. Så har jag aldrig känt det förut. Men jag märker att känslan är värdefull, en pärla att stoppa i fickan.

 På den långa bilresan hit till mitt barndomsland hade vi lyssnat på nyheterna i radion. Där hade man noterat att allt fler begravningar numera är snabba historier utan ceremonier och sörjande. Utan spår. Jag ansåg att det är en domänförlust för oss som människor, att det handlade om att sopa undan värdet av ett människoliv. Min make menade att det handlar om att förlora rätten till ett minne. Vi hade tvistat om det i några kilometer. Egentligen tror jag att det handlar om samma sak.

Minnet behöver en fast punkt. Det handlar inte om hektar eller prål. Kista, urna eller inte kan kvitta. Men det har ett värde att det någonstans på jordens skorpa finns ett avtryck av ett liv.

Visst är vi rädda för det som gör ont. Att mista den man håller av är bland det smärtsammaste. Att mista sitt eget liv för att gå in i något okänt bakom det vi inte kan se skrämmer — också mig. Men ändå tror jag inte att medicinen är att snabbt släppa det som fanns och rusa vidare som om ingenting hade hänt.

Kan döden göra oss helare som människor? Vilken är hemligheten i detta Memento mori?

Betänk din dödlighet.

Älska den inte. Döden är inte härlig. Många gånger är den bara fel och ful. Men kom ihåg att älska, också av den obevekliga sanningen att du kan göra det nu — men inte sedan. Tanken återkommer i den Höstvisa som varje finlandssvensk kan nynna, nämligen Erna Tauros melankoliska melodi till text av Tove Jansson:

”Skynda dig, älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommarn slut.”

 Avskedet som väntar oss alla ger vår kärlekslåga en bakgrund att spegla sig mot.

I skymningslandet på kyrkogården ser jag med förvåning den dubbla verkligheten: Tron på livet efter döden.

Men också på döden efter livet.