Det är första morgonen i Berlin och jag har smugit upp för att köpa frukost. Bortsett från två timmars guidning av min far under ett tågbyte för många år sedan har jag aldrig varit i staden förut. Ändå fylls jag av någon slags hemkänsla redan under min morgonpromenad. Känslan förstärks allt eftersom jag fyller varukorgen i mataffären, även om jag blir lite besviken när jag kommer till kyldisken och inte hittar ”min” yoghurt. Under några månader för drygt sju år sedan var det lilla samhället Hückeswagen i västra Tyskland min hemort. Tre månader är både en kort och en lång tid. Utan tvekan tillräckligt lång för att skapa vanor i matbutiken och för min del även tillräckligt lång för att börja drömma på tyska. Samtidigt för kort för att lära känna någon på djupet och för att bli aktiv i föreningslivet. Det är tillräckligt lång tid för att hinna sakna vänner och familj och för att inse att hemmavardagen med tvättider, jobb och styrelsemöten är ganska trevlig.
Tio dagar senare är jag tillbaka på jobbet. Jag håller just på att ta mig igenom de 138 mejl som väntar på att bli lästa efter fyra veckors semester när telefonen ringer. En BVC-sköterska från en annan kommun vill rådfråga mig i ett migrationsärende. Hon berättar om den fyraårige pojken som gått på kontroller hos henne under hela sin uppväxt. Pojken, som är född i Sverige, familjehemsplacerades direkt efter födseln hos den familj som han fortfarande bor hos. Sedan dess har han bara träffat sin biologiska mamma någon gång. Nu ska pojken utvisas tillsammans med henne. Ärendet har redan överklagats i två instanser och prövningstillstånd har sökts för att ta upp det i Migrationsöverdomstolen.
BVC-sköterskan har tidigare gjort en anmälan till socialtjänsten, men fått besked att de inte kunde göra något. Eftersom pojken utvecklas fint kan han inte remitteras till barnhälsovårdspsykologerna för bedömning. Hon är saklig men någonstans i samtalet finns hjälplösheten. Jag plockar fram alla kunskaper om och erfarenheter av migrationsärenden som jag har samlat på mig under mina år som socionom, men tvingas konstatera att jag inte vet något annat hon kan göra än att skicka ytterligare en anmälan till socialtjänsten. Känslan av hopplöshet dröjer sig kvar när vi lägger på.
Fyra år är både en kort och en lång tid – i en vuxens liv. Som fyraåring är fyra år bara en lång tid, för det är hela ditt liv. Det är all den tid du har upplevt. Som fyraåring är fyra år den tid då du har hunnit knyta an till de som tar hand om dig, då du har hunnit utveckla ett språk och börjat leka med andra barn. Det är all den tid då du har lärt dig gå, springa och klättra, förstå vad glad, ledsen och arg är och testa vad som händer när du uttrycker dina känslor.
Efter en vecka i Berlin har vi hunnit skaffa oss ett par favoritkaféer, upptäckt snabbaste respektive trevligaste vägen till tunnelbanan och lyckats hitta mataffären som har rätt yoghurt.
Tre månader i ett annat land väcker en hemkänsla hos mig när jag återvänder sju år senare. Men känslan är inte starkare än att det känns skönt att komma hem igen till min lägenhet i Lund. Hem till det land där jag har vuxit upp, till det språk som är mitt och till den familj som är min.
KOMMENTARER