Jag är en av dem som upplever hösten som den tydligaste omstarten, men ändå går det inte att komma ifrån känslorna av avgörande som drabbar människor kring tolvslaget.
För någon blir det alldeles självklart att träning, förändrad kosthållning eller mindre stress ska få prägla det nya året. För någon annan blir det smärtsamt tydligt att ännu ett år upplevs som övermäktigt och ogenomträngligt. Nyårsdagen är en mörk dag i suicidstatistiken.
Blir sällan som vi har tänkt oss
Oavsett om ljus eller mörker präglar vår framtidsutsikt lever vi alla med villkoret att vi egentligen inte vet något alls om de dagar som ligger framför. I det kan det ligga lika delar förundran som förfäran. Oftast rullar tillräckligt med saker på i tillvaron för att den ska vara någorlunda hanterbar. Vare sig du gjorde dig några löften inför det nya året eller inte, vare sig du lyckas hålla löften eller inte, drabbas vi alla mer eller mindre av insikten att livet sällan blir som vi har tänkt oss.
Pratar vi tillräckligt mycket om det faktumet? Eller är det så självklart att vi tror att vi pratar tillräckligt om det? Var pyser det där skavet ut någonstans? Skavet mellan en längtan och hur det blev. I bästa fall får det delas mellan människor i värme och förtroende, både i vänskap och i trygga själavårds- eller terapirum. Ibland pyser det ut som missnöje i andra rum där det inte hittar någon plats att landa väl. Pyset blir felriktat.
Många känner igen det från församlingsgemenskaper. Ilska och klagan över saker som vi förvånat undrar verkligen är värt den ilskan eller frustrationen i proportion?
Var pyser det där skavet ut någonstans? Skavet mellan en längtan och hur det blev.
Ibland kanske det är topparna av isberg som fortsätter under ytan av hur livet inte alls blev som det önskades. Barnen eller barnbarnen som aldrig blev till. Någons eviga kamp för att få känna sig älskad och tillräcklig. En relation som brast eller en relation som borde ha avslutats för länge sedan. Modet som aldrig fanns. Livstiden som närmar sig ett slut. Kroppen som svek. Den eller det som aldrig blev. Samt hundratusen anledningar till.
Ställer ibland orimliga krav
Och där mitt i kyrkans gemenskap som skulle kunna vara samtalsexperten om dessa livets villkor och frågor, räcker vi ändå inte alltid till för varandra, står inte alltid ut med varandra och ställer ibland orimliga krav på varandra och oss själva.
I starten av det nya året kommer jag på mig själv att dras till bibelberättelsen om Jesus och hans vänner i Getsemane. Han ber sina nära vänner att stanna uppe och vaka med honom, men de somnar ifrån honom och Jesus blir ensam med sin ångest och bävan inför en svår tid som väntar. Det går att tänka att han egentligen inte var ensam, men många av oss känner igen den övergivenhet och ensamhet som kan drabba oss innerst inne, trots att vi är omgivna av andra människor. Även den som tror på en närvarande Gud.
Ta känslorna på allvar
Det kan vara avgörande att ta de känslorna på allvar. Att få bearbeta livets djup och söka försoning med det som inte blev som vi ville. I det finns en större frihet att leva de liv vi längtar efter, även när det inte blir som vi har tänkt oss.
I mitt eget liv har resan i att lära känna mig själv bättre, parallellt inneburit att också lära känna mer av Guds kärlek. Kanske får det vara min avgörande längtan och bön detta år, att fler människor får påbörja inre resor mot insikt, bearbetning och försoning. Jag ska försöka börja med att tala lite mer om det där när livet inte blir som man har tänkt sig.
Therese Palmqvist
pastor i Leksand
Fakta:
Nästa vecka: Johan Winbo
LÄGG TILL NY KOMMENTAR