Nyhetsbomben gav en dånande tystnad

Antagligen läste alldeles för få i kyrkan reportaget, trots att det är en av de mest varsamma texter jag läst i sekulär press. Den är skriven av den tidigare SVT debatt-programledaren Kristina Hedberg och tar in så många aspekter om den svåra balansgång kyrkan – allra mest pingströrelsen – nu vandrar. Inte minst för Andreas Wijks föräldrar. De är båda aktiva i pingst och berättar att de gjort en fördjupad tolkning av vad Bibeln säger i frågan. I reportaget berättar pappa Wijk hur han nyligen lämnat sin roll som föreståndare i en pingstförsamling eftersom han förstod vad det skulle innebära för församlingen när sonen skulle öppet berätta om sin resa. Det skulle bli omöjligt att kombinera arbetet som föreståndare och samtidigt stå upp för sin son och en annan bibeltolkning. Splitten fick gå mellan honom och församlingen, innan den skulle dela församlingen.

Journalistiskt relevant

Allt detta är en nyhetsbomb. Det checkar alla boxar för vad som är journalistiskt relevant. Dels är det en aktuell fråga inom frikyrkan, en resa som Equmeniakyrkan i viss mån redan gjort, EFK gör, men som Pingströrelsen knappt börjat. Ändå är det nästan helt tyst.

För att sätta det ännu mer i perspektiv: Andreas Wijk har länge varit kristenhetens största digitala influencer. Han är artist, skriver låtar till Melodifestivalen, uppträder längst fram bredvid Carola på församlingen Hillsongs årliga julshow. Han är personen som kyrkan år efter år lånat stjärnglans av. Men när han nu berättat att han är homosexuell, inte ser det som synd och tvärtom tycker sig ha fått en bättre relation till Gud – då försvinner alla. Eller nej. De inte bara försvinner. De tystnar.

Det är en plågsam tystnad.

En dånande tystnad.

Pingstkarismatisk profil

Detta trots att denna kristna pingstkarismatiska profil just nu deltar i Sveriges mest sedda program – Let's dance. Och ovanpå det har en av huvudrollerna i nyuppsättningen av Moulin Rouge. Och som berättade om sin resa inför ­miljonpublik, i SVT:s program Carina Bergfeldt, i november.

Varför så tyst? Kanske finns svaret i Dagens Nyheters reportage. När reportern besöker Filadelfiakyrkan i Stockholm lyssnar hon på ett privat samtal mellan familjen Wijk och föreståndare Piensoho, som i höstas höll bibelstudium om synen på homosexualitet.

”Det här är som en dans”, säger Piensoho. ”Vi har tagit ett första steg, och nu svänger det ett par varv, men dansen är trots allt i gång. Trycker man den för hårt, går den sönder och då kommer folk som hela livet kodats till att vara entydigt avvisande, hoppa av. Är ni med?”

Ingen säger det, men alla vet att det är läggningen de pratar om.

”Det är ju inte så att de tänker att ni inte får finnas”, fortsätter Piensoho ”Utan de tänker ­’Bibeln är väl tydlig?’ och det måste man respektera. Ge dem tid, så att de inte blir ledsna och vilsna. Var varsam i alla lägen. Är ni med på det?”, säger Piensoho.

Sökte mig till journalistiken

Och det låter som ett eko från hela mitt liv i kyrkan: Att alltid vara varsam med de konservativa. Det gjorde mig till sist så galen och ledde till att jag sökte mig till journalistiken. Som verktyg på en kyrka som alltid varit usel på att ifrågasätta sig själv, men ännu sämre på att ta emot kritik utifrån. Det finns kvar då är…tystnad.

Att sitta still i båten är säkert ett klokt råd till Wijk. Men det lämnar oss andra med ett större ansvar: Att sätta i gång samtalen. Fråga dina vänner och församlingsmedlemmar vad de tycker, vad de tänker.

För medan ni tänker står andra och väntar på ett svar. Och uppfattar allt som sker som en tortyrliknande tystnad.

Emanuel Karlsten
journalist och föreläsare