I dagarna fylls medier av Arbetsförmedlingens sparbeting. 4 500 anställda ska bort, och alltmer av verksamheten läggas ut på entreprenad. Coacherna ska få betalt efter hur de lyckas få folk i jobb.
När vi äntligen sluppit raka ackord i industrin dyker de upp i socialt arbete.
Man kan lätt räkna ut hur hugade dessa coacher blir att ta emot klinter som är långtidsarbetslösa, har funktionsvariationer eller är nyanlända.
Några månader efter attackerna mot tvillingtornen 9.11. 2001 reste en svensk man inrikesflyg i USA och hade med sig en pennkniv och en okänd vätska – vätskan var handdiskmedel och hans avsikter var bara att testa kontrollerna på flygplatserna. Ingen upptäckte pennkniven och vätskan. Mannen blev förfärad och började intervjua kontrollanterna. Det visade sig att de hade korta, osäkra anställningar, låg lön och ingen handledning. Arbetet blev därefter.
Det här vet bondförnuftet och all mänsklig erfarenhet. Ändå fortsätter den nyliberala vurmen för låglönejobb, flexibilitet och bemanningsföretag.
Tills allt för många dör av slarv och bristande säkerhetsutbildning.
Det talas mycket om ökad kunskap – men det är verkligen inte hela sanningen.
Om du skulle behöva salta ner en kvarts gris, vem är det som vet hur du ska göra? Jo, de som är åttio plus. Jag har en liten bok efter min mormor, ”Småråd för hus och hem”. Den innehåller stort och smått som en vanlig husmor borde kunna för hundra år sedan; förbinda ymnigt blödande sår, sanera ett rum med skämd luft, laga gummiregnkappor, tillaga skonkost, bli kvitt mygg, råttor, vägglöss och mal, spjäla ett brutet ben …
Vår billiga elektronik, tillverkad i Kina eller Moldavien, går inte att laga. När tvättmaskinens ”styrkort” ger upp är det bara att byta hela tvättmaskinen. Den mest händige mekare står hjälplös inför bilarnas elektronik.
Vi skolas in i hjälplöshet, slarv och stress.
Vi är många som retar oss på slarvigt korrekturlästa böcker. Visst, det är en struntsak – men ändå.
För inte så länge sedan satte förlagsredaktörerna en ära i ett prickfritt korrektur.
Från tidningarna försvann korrektur-
läsarna för länge sedan. När mina föräldrar var unga journalister var korrekturläsning en reträttplats för äldre kolleger, som inte längre orkade kuta runt på reportageuppdrag.
I dag ska vi, inom alla branscher, som bekant jobba 110 procent – eller inte alls. Orkar du inte riktigt slås du ut.
Många rehab-anläggningar runt om i landet har gått i konkurs, eftersom regioner och arbetsgivare inte köper platser.
Med risk för att bli en gnällkäring påminner jag om de gamla biljettförsäljarna på järnvägen, de som kunde alla Sveriges järnvägsstationer och Europas större städer. ”Those were the days …” Nåväl, vi dör inte av biljettförsäljare som blandar ihop Bollnäs med Borlänge.
Men det eftersatta järnvägsunderhållet kan människor dö av.
Hur har det kunnat bli så här?
Den nyliberala doktrinen ”New public management” är en stor bov i dramat, alla slimmade organisationer som ökar stressen.
Men där finns något annat också. Ständigt trumpetas vikten av utbildning ut, att göra sig anställningsbar. Samtidigt pågår slarv, okunnighet och nonchalans – förmodligen på grund av stress. Och samtidigt finns allt fler som inte platsar på arbetsmarknaden.
Det går inte ihop.
KOMMENTARER