Plötsligt sitter någon under en möhippa och sjunger psalm. Det händer.

Vi är med psalmbok här i Finland.

Beräknad förlossning (planlagd) är den första advent i år. Då kommer det efterlängtade tillägget till den gamla psalmboken ut, lagom för att tas i bruk av hela den sjungande adventsförsamlingen.

För att komplicera det lite med lite finlandssvensk kuriosakunskap så handlar det faktiskt om tvillingar.

Den svenska minoriteten här i landet har en alldeles egen psalmbok, kanske en av de mindre utgåvorna i världen. Den är varken en översättning av den finska systerboken eller alls lik den som används i Svenska kyrkan. Nej, Svensk psalmbok för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en alldeles egen historia. Den är en spännande kombination av två kulturarv, det finsk-finska och det Sverige-svenska med ett tillägg av psalm som stiger ur minoritetens egna led.

I och för sig finns det också där rätt lyskraftiga namn. Runeberg och Topelius hänger fortfarande med. Men det finns också nyare verk, av journalister, författare, präster och många andra. Den senaste hela psalmboken kom år 1986. De psalmerna har hunnit åldras en hel del, och behovet av ett tillägg som tar i beaktande det liv vi lever här och nu är uppenbart.

Därför får vi nu 147 nya psalmer. En del är översättningar från finskan, en del från andra språk, en del är inlånat från psalm- och sångskatten i Sverige. Och slutligen: en del är helt nyskrivet.

Själv känner jag spänning inför hur de här psalmerna kommer att tas emot, inte bara därför att det är vårt förlag som ger ut dem, nej — det är något alldeles särskilt med psalmer.

De nöts in. Plöjer fåror i våra själar, ibland av nåt som kan kallas frid, ibland som ärr efter en sorg som slätas ut med åren. Men när vi sjunger händer det, åtminstone mig, att minnena öppnas, just under den stunden, just i de välbekanta orden. Psalmen tar tillvara det starka element som upprepningen utgör. Laddningen i dem sitter kvar i de breda folklagren länge, också efter att sekulariseringen satt in. Plötsligt sitter någon under en möhippa och sjunger psalm. Det händer.

Ibland är det inte hela psalmen som drabbar, en enda strof kan göra det.

Det finns ju de självklara helheterna, de som utgör samma sorts giganter i psalmväg som Whitney Houstons The Greatest Love of All är i balladväg. Så stora att de nästan är lite jobbiga. Omöjliga att gå runt, hur sjungna de än är. Vi talar förstås en hel del Lina Sandell och Fanny Crosby — bägge med också i vår gamla psalmbok. I samma kategori finns de psalmer som hör ihop med de stora helgerna. Med tilltagande ålder och sentimentalitet märker jag att de blir pinsamt osjungbara … och försöker dölja mitt snyftande Hosianna! och Den blomstertid nu kommer så gott det går för obarmhärtiga blickar och flin från de egna tonåringarna.

Men de små kornen?  Själv ryser jag av Anders Frostensons översättning i Halleluja! Sjung om Jesus vid stället där vi sjunger ”Över jordens vidd din förbön genom dag och natt oss når”. Jag är också lite stolt över att finländska Grip du mig, helige Ande har hittat också till Sverige och Norge.

Och därför är det med förväntan jag ser fram emot den nya boken.

Ord är nycklar till vårt inre. Och psalm är — i bästa fall — titthål in i himlen.