Min personlighetstyp är extrovert, det betyder att jag hämtar min energi utifrån, i det sociala, till skillnad från introverta som hämtar sin energi inifrån, i enskildhet. Jag rör mig för det mesta, går helst omedelbart från idé till handling och har dessutom ett yrke där impulsivitet och hyperaktivitet lönar sig. Jag får betalt för att komma på idéer, skapa mötesplatser och åka hit och dit. Min vardag brukar bestå av att arrangera saker, prata mycket med väldigt många människor och planera framåt. Därför är det jobbigt för mig med det associala corona-viruset. Allt jag planerat ställs in, de flesta av mina idéer funkar inte eller hittar inte någon grogrund och det uppstår konflikter till följd av att den vanliga kommunikationen inte fungerar. Jag börjar tvivla på min plats i världen. Jag kan knappt träffa någon vän, fast jag nyss hade rätt många och jag känner lite för ofta en meningslöshet och uppgivenhet, förutom när jag blir arg på folk, ibland av nästan obegripliga orsaker.
När jag läser om vårdpersonal som iförda fullskyddmundering desperat försöker ge andningshjälp åt människor som kvävs av viruset, pratar med kvinnor som isoleras, inte från, utan tillsammans med våldsamma män, hör om unga vars enda måltid under vanliga veckodagar brukade vara i en numera stängd skolmatsal eller får nödrop om jobbtips från några av alla de tusentals som blivit uppsagda från jobbet så känns det förstås förmätet att klaga. Jag har kvar mitt jobb, barnen går till skolan, alla är friska. Samtidigt tror jag att även min erfarenhet kan säga något om samhället. Om potentiellt katastrofala bieffekter av den starka medicin som samhället nu måste ta för att bekämpa smittan. Många mår väldigt dåligt, även om det inte syns på utsidan. Det säger mig något om hur jag tror att vi måste utveckla vår krisberedskap.
Just nu engagerar sig alla i beredskapslager, bunkringslistor och respiratorer. Riksdagens partier (utom ett) är överens om att vårt psykologiska försvar mot desinformation och påverkanskrig är viktigt. Men få har talat om den form av psykologiskt försvar som är kyrkornas kanske främsta raison d´être: känslan av att jag är älskad och värdefull. Budskapet om tröst, kärlek och ljus bland mörka nyheter. Sammanhanget som säger: vi håller varandras händer när det blir läskigt. Gemenskapen bortom tid och rum. I en tid där frustration och rädsla skapas av ett osynligt hotfullt virus blir det extremt viktigt att rusta människor med tillit.
Offentliga sektorn måste se och uppvärdera inte bara den frivilliga arbetskraften från kyrkor och övrigt civilsamhälle, utan även själva idéinnehållet. Gemenskap i tro och övertygelse är något samhällsnyttigt som allt för ofta behandlas orättvist. Men krisen har också en rad viktiga lärdomar kyrkan kan dra. Exempelvis att det nu är tid att ta digitaliseringsutmaningen på allvar. Att någon filmar en gudstjänst med mobilen och lägger upp på facebook är till exempel fantastiskt. Ett stort steg för många och mycket bättre än att inte alls kunna vara med.
Med rätt utrustning och utbildning – både i kyrkan och hos församlingsmedlemmarna – går det faktiskt att göra ännu mycket mer. Det går att skapa en verklig känsla av sammanhang online, något som inte minst högerextrema organisationer lyckas extremt bra med i dag. Det är rent av livsavgörande att organisationer som våra, som vill sprida tillit och kärlek, verkligen finns där vi som har behov finns. Som rustar oss att kunna finnas till för varandra – inte mot varandra. Som kan göra oss till varandras skydd mot de onda andemakter i himlarymderna, som Efesierbrevet talar om. För inte ens i den allra tätaste rustning, som den jag själv tyckte att jag hade, räcker när omständigheterna förändras.
ANNA ARDIN
KOMMENTARER