Det finns meningar som jag har burit med mig länge. Som denna: ”Det är alltid någonting som – fortsätter klia.” Artisten och låtskrivaren Christopher Sander, som är uppvuxen i ett religiöst hem, hävdar i en gammal artikel från Ikon1931 att om religiösa funderingar väl har satts igång hos en ung människa är det ingenting man som vuxen kan förneka eller fly från – det måste man konfrontera. ”Är det en jobbig process att ta tag i?” undrar journalisten Simon Bynert, och får frågan tillbakabollad. Han svarar då: ”Jag håller med dig. Har man väl inlett den där processen så går det inte att komma undan. Det är alltid någonting som – fortsätter klia.”
Den här försommaren har jag läst Mauritz Edströms biografiska böcker Medan världen dör och I min faders hus. Mauritz Edström, född 1927, var kulturjournalist och verksam på Dagens Nyheter under ett trettiotal år. I böckerna beskriver han de djupa rädslor, känslor av ensamhet och otillräcklighet, och inövade skuldkänslor som han kämpar med hela livet. En av de stora kamperna handlar om hans frikyrkliga uppväxt. Jag läser glupskt om hans kluvenhet. Det känns som att upptäcka en skatt, något värdefullt som få andra har fått ta del av.
Mauritz Edströms föräldrar tillhör missionsförsamlingen i det lilla sågverkssamhället i Ådalen där han växer upp. Senare går hans mor med i Pingstkyrkan. Som tioåring, med en naiv barnatro, blir han frälst fast han inte önskar det, för att han inte vågar annat inför sin mor och pastorn. Går sedan med på att döpa sig och fejkar ett andedop. Han blir tvungen att stå för det han egentligen inte står för, spela teater för Gud och människor. ”Att efteråt komma med tveksamheter gick inte an. Jag förmådde inte ta steget tillbaka, gå ur och börja från början igen.”
Som äldre tonåring bränner han upp den Bibel han fick när han döptes. ”Det var en frihetsakt”, skriver han. Men det visar sig inte vara så enkelt att bli fri: ”Man hade planterat Gud som ett träd i mitt liv, men hur jag än högg ner det fanns rötterna kvar.” Ibland beskriver Mauritz Edström sitt frikyrkliga arv som ”tyngder vid fötterna och en splittring i själen”, som att han drar på ”gudsbilden som en börda på ryggen utan att själv vara buren”. Andra gånger som en ”lockton från bönhuset” om ett hem och en angelägenhet om människorna, där sångernas troskyldiga ljus är som ett extra modersmål.
Med tiden inser Mauritz Edström att man inte kan växa och förvandla sitt liv genom att förneka någon del av det. Han behöver räkna in även det han har lämnat bakom sig som en tillgång, en rikedom. Ett kapitel med rubriken ”Återfall” består enbart av en innerlig och vacker bön som börjar ”Gud vänd mitt ansikte ifrån mig så att min oro stillas”.
Den skatt Mauritz Edström ger oss är dessa påminnelser: Vikten av att hantera människor varsamt i kyrkan, att det är ett stort brott att även med milt tryck få någon att uttala en bekännelse eller utöva religiösa handlingar. Att det alltid är tillåtet, och bör uppmuntras, att även ta sina tveksamheter på allvar, att få börja från början igen.
Jag vill också verkligen tro att det där som kliar, Guds rötter, är Gud bortom som kallar på oss. Den Gud som alltid älskar och säger att sanningen ska göra oss fria.
LINA MATTEBO
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER