Så oförklarligt är det där stråket av sorg som dyker upp just när jag är som lyckligast.

När det är som allra vackrast känner May Wikström en längtan av att slå på pausknappen. Känslan förenar tystnaden efter julen glada skratt med nyutslagna mössöron.

Den sista vise mannen har åkt in i lådan med krubban. Snart ryker gårdsbelysningen också, fastän de väl försvarar sin plats i mörkret ett bra tag efter säsongen och därför får hänga kvar länge, länge.

Julen 2015 är nu definitivt paketerad, sigillförsedd, öppnad och över. Än en gång.

Det känns svårare varje år.

Vännen Matte skriver i lokaltidningen om hur hans jul skuggas av ett vemod, som bottnar i ett barndomshem som inte längre finns. Han vittnar om sina känslor inför en vilt främmande medmänniska på en så osannolik plats som Röda Korsets blodgivningsstation efter julhelgen.

Främlingen, en karelare lyssnar och bekräftar känslan: ”Julen är ett enda vemod”. Så talar de om barndomens jular, alla de där som aldrig kommer tillbaka.

Jag läser Mattes text, karelarens repliker och känner igen mig. Samma vemod drabbar mig allt starkare varje jul när skratten tystnat, de stökiga släktfesterna är över och vuxna barn packar sina resväskor och flyger ut. Redan tredje dag jul börjar nedräkningen. Så vackert det var! Så fint att alla var med … kommer de att finnas här nästa jul? Kommer allt att finnas kvar? Får alla vara friska? Kommer vi att få vara lyckliga, glada och hela?

En annan skrivande vän ger mig ordet ”svårmod”. Det drabbar mig och har blivit kvar sedan dess. Jag vet att det också är mitt. Urmodigt svårmodig. Det är jag. Det gör mig arg ibland. Får mig att känna mig som hundra år, fastän jag inte ens är hälften.

Så oförklarligt är det där stråket av sorg som dyker upp just när jag är som lyckligast. När de första löven spricker ut på träden om våren och för en kort tid, en dag eller två, och tar sats i det dallrande skede vi på finlandssvenska kallar ”mössöron”, för att de ser ut som öronen på en mus. Inte ännu utslagna, inte längre bara knopp. Då känner jag det bekanta stynget och en häftig gråtblandad längtan efter att slå på pausknappen.

Owe Wikström talar om sospiria, en term som kyrkofäderna kände till. Jag uppfattar den som den längtan efter himlen som gör att det vackraste man vet också rymmer en gnutta smärta. Kanske är det så. Kanske detsamma gäller mina undanstuvade pepparkaksformar och lövsprickningen.

”Allt ska tagas från mig” sa Lagerkvist. ”Allt är ett jagande efter vind” sekonderar Predikaren. Så illa det sitter i det hurtiga, slimmade, snabba och lyckofixerade samhället.

Ändå tror jag på dem.

Bakom orden flyter kärnan, kärleken. Dem jag möter, dem jag mötte. Alla de som gav, och de som ger. De är de absolut livsviktigaste jag har!

Jag ser det tydligt, när svärföräldrarna ställer till med guldbröllopsfest för sina vänner tillsammans med storfamiljen. Deras festdag speglar en räcka av dagar som kom och gick, där vi alla ryms med i deras historia. Att ett par får dela femtio år på det sättet är vackert att se. Inte en prestation, nej — utan nåd. Ren och skär.

Tillsammans rinner vi vidare genom tiden.

Det viktigaste vi har är varandra.

Det är värt en klump i halsen då och då.

 

May Wikström

0 Kommentarer

KOMMENTARER