Det började en mulen januaridag för snart sju år sedan, på en flygplats mitt i Sverige. Ett plan hade just landat och taxat fram till terminalbyggnaden. Passagerarna greppade sina handbagage och skyndade ner för den framrullade flygplanstrappan.
Men en av dem – en magerlagd engelsman med ostyrig pojkfrisyr – hejdade sig en kort sekund på översta steget och andades djupt och kisade ut över det snötäckta landskapet. Med lungorna fyllda av nordvästanvindens friska fjälluft gick han så han med stegvana ben bort över den sandade svarta asfaltsisen, mot ingången med dess grälla skylt: ”Välkommen till Östersund – messmörets huvudstad”.
Till att börja med väckte inte stadens nye invånare särskilt stor uppmärksamhet utanför kretsen av det egna laget och dess fåtaliga anhängare. Visserligen hördes emellanåt en häroldsröst från sidolinjen med budskapet att Europa väntade på att erövras – att engelsmannen satt sitt trollspö i rörelse och att resten nu bara var en tidsfråga. Men vi som bodde i staden och dess omland och som var vana vid att saker var just så som vi var vana att de var, vi var fortfarande vantrogna, i den mån vi alls noterat att något var i görningen.
Vårar och somrar passerade. Gyllenfärgade höstar vittnade om att engelsmannens planer bar frukt i allt rikligare mängd. Allt fler upptäckte hur han i sin målmedvetna anspråkslöshet drog till sig den ena färgstarka adepten efter den andra – från öst och väst, syd och nord, intill dess hans skara uppvisade ursprung i dussinet länder. Halvt om halvt udda existenser som inte blivit sedda och erkända i sina väsen på de platser de kom ifrån, men som här mötte en man med ögon för springglada ben och bollsäkra sinnen. Här lyste de liksom upp, och började spritta av spelande glädje.
Steg för steg vann de i aktning och formell upphöjelse, engelsmannen och hans följare. Och de vågade sig även utanför trygghetens gröna fyrkant. De målade tavlor, dansade Svansjön, läste böcker och inspirerade unga till läsning. De nattvandrade på stan och förkovrade sig i samisk kultur. Allt medan vi vantrogna i periferin liksom lyftes ur våra vanliga sinnen och började tänka att nästa lyft också kunde vara möjligt. För nu kom turkarna från Istanbul och fick se sig besegrade. Grekerna från Thessaloniki mötte samma öde, liksom tyskarna från Berlin och … ja, var gick egentligen det möjligas gräns ...?
Den har beskrivits som en saga, den resa som fotbollsklubben ÖFK från Östersund gjort. Från fjärde högsta divisionen till spel mot europeiskastorklubbar på sex år. Man har pratat om den magiske tränaren Graham Potter (”måste han inte vara släkt med bokens Harry ...”) och om det märkliga i att klubben varje år genomför olika kulturprojekt, där både spelare och personal måste vara med.
Men en aspekt av tränare Potters ”fotbollsteologi” har belysts väldigt lite. Ändå är det kanske den viktigaste, som alla kan lära något av, oavsett vilket fält man spelar på. Den handlar om att se människan i spelaren och utveckla det som är bra, snarare än att slå ner på brister och tillkorta-kommanden. Allt vad ”blame and shame” heter är strängt förbjudet. Gnäll- och skuldkultur skapar bara hämningar och rädsla, men hos den som vet att den får göra misstag utan att fördömas växer tryggheten och det kreativa modet att ständigt söka nya vägar mot målet.
En allmän sanning, som – även när den tillämpas av ett fotbollslag – kan bidra till att skapa rent sagolika berättelser.
KOMMENTARER