Jag sitter med min familj i en inpyrd pubmatsal och äter frukost. Vita bönor i tomatsås och blodpudding är minst sagt exotiskt för en tolvåring som är van att äta filmjölk och tävla med syskonen om att få flest körsbärskärnor från sylten att lägga på tallrikskanten.
Vi hade bilat i Skottland några dagar och det var dags för sista övernattningen innan hemresan. Allting hade gått bra, även om det måste ha varit en utmaning för mina föräldrar att hitta aktiviteter som passade tre barn i åldrarna sex till tolv år, där en ville detaljstudera gamla borgar, en annan titta på vattenfall i bergen och den tredje hade så mycket spring i benen att bilåkningen var en plåga redan innan resan börjat.
Men den verkliga utmaningen visade sig bli att hitta ett boende i Edinburgh. Det julevangelie-liknande letandet förde oss till slut till ett hostel tillhörande en pub. Med rum rakt över dansgolvet och toalett delad med – och mestadels ockuperad av – pubgästerna blev det inte många timmars sömn, i synnerhet inte för mina föräldrar, som än i dag tycks ha lite dåligt samvete när någon av oss syskon för den där natten på tal.
Den här upplevelsen har inte bara stannat hos mig som ett roligt minne. Den blev också ett viktigt möte med en vardag långt från min trygga tillvaro i villaförorten i Stockholm.
Kanske gjorde också erfarenheten från Edinburgh att jag var lite bättre rustad när jag sex år senare besökte London med min barndomskompis Klara. Vi hade båda just fyllt arton år och skulle för första gången resa utomlands utan föräldrar. Med begränsad studentbudget kände oss vi mycket nöjda med att ha hittat ett bed and breakfast som lät riktigt mysigt till ett förhållandevis bra pris.
Klara var van att resa i London och vi kom direkt rätt i virrvarret av tunnelbane-linjer. När vi klev av blev vi mer fundersamma. Vi gick fram och tillbaka bland de slitna höghusen. Enligt kartan var vi helt rätt, men något mysigt bed and breakfast kunde vi inte hitta och när vi frågade om vägen fick vi svaret att vi inte borde vistas i de här kvarteren ensamma så här sent på kvällen.
Så småningom förstod vi att vi var helt rätt. Det lantliga bed and breakfast vi föreställt oss visade sig vara en liten tvåa med ett trångt kök och en iskall toalett på femte våningen i ett loftgångshus. I vardagsrummet bodde fyra vuxna, sovrummet hyrde de ut. Vi bestämde oss för att ge boendet en chans och att inte meddela våra föräldrar annat än att vi kommit fram väl.
Allting gick förstås bra och vi blev kvar i vårt rum hela helgen. Det var vänliga människor som hyrde ut, som det ju allra oftast är.
Att resa kan ge nya perspektiv. Men egentligen behöver vi inte resa långt. I mitt jobb möter jag dagligen familjer vars levnadsstandard är lägre än dem jag mötte som barn och tonåring i de brittiska huvudstäderna. Men loftgångshusen i Helsingborg skrämmer mig inte. Mötena med människorna som bor där kan vara tunga, men ofta också hoppfulla och glada.
Och en sak är säker, de berikar alltid mitt liv och vidgar mina perspektiv.
KOMMENTARER