Efter tjugo minuters rusch fram och tillbaka i tåget stannar min dotter och ler mot en kvinna. Sen drar hon av hela repertoaren, slår med händerna på bröstet, gör apläten och sjunger ”bä bä bä”. Kvinnan ser glad ut och jag ler milt. Då pekar Märta på armbandet hon hittat i min väska och nu bär på sin arm. ”Åh nej”, tänker jag. ”Vad fint! Men vad är det på det?”. Kvinnan böjer sig fram för att titta. ”Åh nej”, tänker jag. ”Esus” svarar Märta, 20 månader gammal. Kvinnan verkar inte förstå. ”Är det något slags djur?”. Jag kvider, panikler och försöker få Märta att gå vidare i tåget. ”Esus”, säger hon igen och pekar. ”Esus”.
Jag minns när jag gick runt och sa att jag hade två pappor. Gud och Rune. När jag lekte gudstjänst med icke-kristna vänner (jag hade inga kristna så man tager vad man haver), skrev en egen psalmbok och förvandlade en träklamp till en avhandling om patriarkerna. Det känns både sunt och sorgligt att inte alltid vara så ”from” i dag. När frisören frågar vad jag jobbar med kan jag berätta med inlevelse, men när grannar frågar vad jag gjorde i söndags berättar jag ibland bara om eftermiddagen. Svaren är inte lika självklara.
Men för Märta finns det inget märkligt med att ha ett Jesus-armband. Eller att, efter att ha gått igenom familjefotona i vardagsrummet, peka på tavlan bredvid och säga Esus. Han är liksom med i gänget.
Jag känner inte till hennes teologiska syn på Sonen, men hon tror nog att alla är lika frekventa med honom. Att alla har Jesus på armar och väggar. Däremot funderar jag på om hon börjat förstå sig på bön. Hon kan, efter ”Godnatt små kamrater” och ”Tryggare kan ingen vara”, börja flika in kusinen Ninas namn i vår kvällsbön. Hon upprepar ”Nina, Nina, Nina” tills vi bett för Nina. Då är hon nöjd.
Varför reagerade jag då under tågresan om jag nu är kristen, ber med min dotter och äger ett Jesus-armband? Det var väl ingen fara? Att nästan säga Jesus i en fullknökad tågvagn gör väl ingen skada? Nej, absolut inte. Men jag såg mig och Märta utifrån. Och vi såg inte bra ut från gubben två rader bakom. Eller tonåringen mittemot. Eller för kvinnan som frågade och själv hade barn. Vi gick på tåget som vilka som helst, men kom ut ur Småstjärneröken som sektmamman och det hjärntvättade barnet.
Eller? Det vet jag ju ingenting om. Ingen sa något. Kanske hörde ingen. Kanske brydde sig ingen. Kanske blev några till och med glada. För om jag ska se på det med mina alldeles egna ögon är det ganska vackert. Min dotter pekar på Jesus, stolt och glad. I motreaktion sjöng jag därför ”Tryggare kan ingen vara” lite lagom halvhögt nästa tågresa, med risk att ses som sektig, men med chans att Märta skulle somna och att någon resenär skulle beröras av psalmen och rent av Gud själv. Märta somnade inte, det andra är upp till Gud.
Nej, jag är varken en sektmamma eller en perfekt mamma, men jag bjuder in henne i det viktigaste jag har. Medan vissa föräldrar introducerar sina barn till hockey och musikskola, introducerar jag bland annat kyrkan och Jesus. Men hon får välja. Väljer hon i framtiden både trummor och Jesus är det så. Blir det mer ishall än kyrka är det så. Men nu gillar hon Jesus, just nu är hon stolt och det utmanar mig att vara lika stolt med det viktigaste jag har.
KOMMENTARER