– Nu lägger vi på. Nej nu. Du först. Nej du. Nu räknar vi till tre och lägger på samtidigt.
Trettonåriga jag och bästisen i telefonen. Ingen ville sluta, ingen ville säga hejdå först.
Att skiljas är att dö en smula. Inte ville vi dö, och inte skulle vi. Någonsin. Vi ville inte ens gå och lägga oss om kvällarna. Att säga hejdå till dagen för natten är också ett avsked. Det verkar många både barn och äldre hålla med om. ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer ...” sjungs i en psalm. Så många ord det skrivits och skrivs om det vi håller på med hela tiden. Om att säga hejdå. Så många sånger och dikter om att bli lämnad, ta avsked och släppa taget. Och en gång ska vi ta avsked för gott.
Det finns de som aldrig vill riskera avsked, och vågar sig inte ens in i relationer som berör. Det kan ta slut, man kan ju bli lämnad. Eller de som bestämmer själv när avskedet ska ske och lämnar. Det finns de som smyger ut ensamma från festen de inte riktigt deltagit i. Och det finns de som inte är närvarande i sina relationer alls. För att komma undan något. Kanske en smärta.
Att vägra inse att avskeden ingår i livet, kan ibland ställa till det mer för. Men inte ens i ensamhet kommer man undan livet med allt som ingår.
När jag var liten flyttade vi mycket. Lämnade lägenheter och hus som blivit mitt hem. Jag gick alltid runt i de tomma rummen och sa hejdå. Hejdå vardagsrummet, hejdå badrummet, hejdå hemmet, tack, sa jag som tio-åring. Hade på något sätt skapat en ritual kring avsked vid flytt. Kanske blev de små avskeden min grej – de stora visste jag inte hur jag skulle handskas med. När jag långt senare i livet bjöd in min gode vän och präst till min nya lägenhet för att välsigna det, var det en ritual som jag behövde efter all tid i avsked. Hemmet hon välsignade var bara mitt. Här skulle jag få bo så länge jag ville. Äntligen bestämde jag.
Den som drabbas mycket får många tillfällen till övning inför det största avskedet. Ingen vill öva genom att drabbas. Att öva i trygga former kan vara en gåva att ge sina barn. Lära dem att säga hejdå. När mina barn miste sin katt var det som om de redan hade ritualen inbyggd. Alla tre samarbetade, och bidrog med sin del. En byggde ett kors, en svepte katten i något fint och en sjöng en sorglig sång. De begravde sin katt med värdighet.
Någon har sagt att kyrkans uppgift är att ge människor ork att leva och mod att dö. På mitt arbete som sjukhusdiakon möter jag människor i det avsked som inte längre är en övning. Att vara med om en närståendes död gör något med en hur än relationen sett ut. I ett största hejdå är vi alla barn oavsett ålder.
Att vi sedan urminnes tider skapat ritualer kring avskeden är ett sätt att orka leva. Att det finns former och ord i stunder när man drabbas ger konturer, rum att vistas i.
Orden och ritualen ger en ram att vila i när det skett, det som ingen vill ska ske. Även den väntade döden är ofattbar. Ogreppbar. Bortom livet kan vi inte förstå. Hur vi än övat före denna stund, så gör det inte smärtan mindre. Ritualen bär, när vi inte orkar ens bära oss själva. Begravningens moment är förutsägbara, vi vet vad som ska hända. Vi är hållna av något större. Kanske får vi även, genom ritualen, med oss en inre ram i den konturlösa sorgen som ska levas efter begravningen. När allt tystnat och sorgen blir kvar. Att få säga hejdå på bra sätt ger kraft att leva. Och ibland behöver hejdå sägas många gånger.
Nu säger jag hejdå. Hejdå krönikerummet. Nu slutar jag. Nä nu. Ok, nu då.
KOMMENTARER