Styrs kyrkan av demokratisk teokrati?

Jag undrar eftersom fler gudfruktiga än Piensoho kände sig kallade, kandiderade, men valdes inte. Om man antar att Guds vilja vann, var det alltså även rätt att övriga kandidater inte blev det. Hade de därmed missförstått Guds röst och avsikt? ­Eller var det kanske snarare de röstberättigade som missförstått. Alltså de som la sin röst på någon annan kandidat än Piensoho. Ska man anta att de misstagit Helig ande med en vanlig magkänsla? Kanske lite magkurr.
Frågan låter kanske fånig, men den synliggör kyrkans kanske största brist: Vem avgör Guds vilja? 

Allsmäktig, allsvetande Gud

En kristen församling bygger på idén om en allsmäktig, allvetande Gud. Gud kommunicerar till sitt folk genom Helig ande och Guds ord. ­Kyrkan gör på grund av detta anspråk att ha en djupare förståelse av världen, livet och dess syfte. Pitchen till de utanför kyrkan är att även de kan få en direktkontakt och därmed få vägledning om Guds vilja och leva ett sannare liv.
Men hur bra är kyrkan på att lyssna på den där rösten?
Just valen till samfundens kyrkoledare sätter det där i blixtbelysning. Runt om i Sverige finns kristna församlingsledare som sökt Gud i frågan om det är deras uppgift att leda samfundet. Det är ingen enkel sak. Fråga bara Niklas Piensoho. Han insåg att han var kallad, men inte kunde söka tjänsten som kyrkoledare eftersom en sådan ansökan hade förklarat för hans dåvarande församling att Gud inte längre kallade honom dit. ”När du sagt att du är kallad av Gud och lämplig för en sådan här roll, vilka tjänster blir möjliga sen om du inte går vidare?”, förklarade Piensoho själv saken, i en intervju med Sändaren. 
Tjänsten som biträdande kyrkoledare behövde däremot inte sökas, utan ställdes genom en skarp förfrågan. Vilket innebar att Niklas Piensoho nu kunde berätta vad Gud kallat honom till. Men fortfarande behövde samfundens ­församlingar söka Gud i frågan – hade Piensoho verkligen uppfattat Guds röst rätt? 

Ingen konsensus

När Equmeniakyrkan samlades till kyrkokonferens fanns ingen konsensus hos de röst­berättigade kring frågan om kyrkoledare. Låt oss nu bara påminna oss om ordningen: Varje församling kan skicka två ombud att rösta. Dessa församlingar har alltså sökt Gud i frågan och ombuden framför sedan församlingens version av vad Gud sagt. Men eftersom ombuden hört olika versioner, gick det till sluten omröstning. Där framgick det att de flesta hört samma sak, men också att drygt var sjätte församlingsombud uppfattat att Gud inte haft för avsikt att tillsätta Piensoho som biträdande kyrkoledare.

En slags demokratisk teokrati

Det är en märklig sak. Kyrkan har alltså skapat en slags demokratisk teokrati. Guds röst tolkas utifrån vad massan tror sig veta. Alltså samma massa som håller Bibeln som rättesnöre, en Bibel full av exempel på hur Gud talar genom enstöriga avvikare: Noa och hans ark, Johannes döparen eller för all del Jesus. Ändå är popularitet som avgör när kyrkan ska välja ledare. Genom att alla får vara med och tycka, förstår vi Guds vilja.
Frågan är vad de som hörde fel nu ska göra. Och hur de någonsin igen ska våga lita på vad som är Guds sanna röst.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör