Alla är vi syndare, men varför känns det inte så? Alltså i kyrkan. Att den är full av syndare. Är inte det en märklig diskrepans? Kyrkan predikar om nåden och förlåtelsen, att vi alla behöver den varje dag, men när man ser sig omkring bland bänkraderna ser det mesta väldigt syndfritt ut. Inte alls sådär trasigt som teorin om att vi alla är syndare gör gällande. Vi är så rena att det till och med har utvecklats en homogenitet. Vi klär oss lika, sminkar oss lika. Vi är uppdaterade om samhällets trender, men har hittat en modest, kristen medelväg. Våra musiker är duktiga och våra sångare sätter varje ton. Det är rent.
Vi är fostrade i det här, har skapat kulturen och det är väl inget fel med det, kan man tycka.
Men utifrån tesen att alla är syndare, skaver det att det finns så lite som skaver. Visst finns det syndare bland oss, absolut, de syns. Kvinnan som har hamnat utanför samhället är här, liksom mannen som tidigare satt på alkisbänken. De omfamnar vi, de tar vi hand om. De är orena i väntan på renhet. Även om vi aldrig skulle erkänna det blänker också vår renhet lite extra bredvid det som ännu inte är rent.
Så här kan det som sagt vara i kulturella sammanhang. Till och med ganska ofta, även utanför kyrkan. Nästan alla sammanhang har ju en tendens att bli homogena och efterhand också valhänta kring hur nytillkomna ska hanteras. Det har jag skrivit om förr på denna plats. Men det som särskiljer kyrkan är just den uttalade och konstanta strävan mot renhet. En plats i frihet från synd där vi lever i helgelse och nåd. Det är vackert, men predikan slutar oftast där. Som att det kristna livet är eller borde vara ett konstant rus.
Men fortsättningen är ju att vi alla fortsätter att synda. Vi är återfallsförbrytare i både tanke och beteende, ibland kanske till och med i missbruk. Det är och kommer alltid att vara en konstant kamp, men hur ofta syns det?
Hur ofta pratar vi om vad det gör med oss, att vi inte kan ta oss ur negativa beteenden. Kanske ger de flesta av oss upp, börjar acceptera synder, girighet och självupptagenhet och låter de vara en del av vår livsstil. Slutar bekymra andra om det, stryker över lite smink, köper nya kläder, går i kyrkan och försöker fokusera på det positiva istället.
Hur ofta pratar vi om synd som ett normaltillstånd?
Du och din kyrka är säkert annorlunda. Där kanske alla är syndare och varje dag ödmjuka inför att man på insidan är lika trasig som parkbänksalkoholisten ser ut att vara på utsidan. Nåden är ditt balsam och det låter ju fantastiskt. Men för de som inte är som du, vad gör vi med dem? Är de ditt problem?
När jag rör mig utanför kyrkan hör jag ofta historier om personer som lämnat kyrkan på grund av den kvävande känslan av att aldrig vara nog. Alltid känna sig sämre, aldrig räcka till, aldrig nå fram. Det är både sorgligt och märkligt eftersom hela den kristna idén handlar om duga och älskas som man är: En syndare.
Men hur ska man förstå det när alla andra ser så syndfria ut.
KOMMENTARER