Synen på vad det är att vara människa, på kön, genus, familj och kärlek är flytande.

För den som är politiskt intresserad kan knappast Liberala Ungdomsförbundets (LUF) senaste förslag gått spårlöst förbi. En avdelning beslutade i februari om att förespråka såväl rätt till att testamentera sin döda kropp till sex (nekrofili) som att göra sex mellan syskon över 15 år (incest) lagligt.

Få tog förslagen på allvar. Och de som gjorde det var nästan mangrant emot. Nästan. Det fanns några skribenter som menade att LUF var modiga som vågade tänka nytt och ”superideologiskt”.

Själv ställer jag mig mest frågan hur det kommer sig att dessa förslag förs upp. Eller — egentligen ställer jag inte frågan, snarare suckar jag över att det gick att förutse för många år sedan. För LUF är inte ensamma.

Har ni läst en tidning på sistone? Sett ett reportage om modiga människor som vågar bryta normer och leva som polygama? Om hur det gamla samhällets förlegade tvåsamhetsnorm sätter krokben för deras kärlek. Polygami och polyamori kommer.

Vi lever sannerligen i en ny tid.

Det är uppenbart att allt fler av de normer som tidigare var självklara nu är ifrågasättbara. Synen på vad det är att vara människa, på kön, genus, familj och kärlek är flytande. Vi blir allt mer individualistiska i vår syn på vad som är normerande. Statens uppgift blir bara att bekräfta det jag själv just nu tycker, oavsett konsekvenser för samhället och andra människor.

Och kyrkan — ja hon traskar väl mest patrullo.

För vem vågar stå upp för ett normsystem som är så förlegat så att man menar att det är skillnad på kvinnor och män, att äktenskapet faktiskt konstitueras av två personer av olika kön, att det är tänkt att vara livslångt och att barn är en gåva och inte en rättighet? Skulle någon kyrkoledare kunna säga att den syn som definierar olika människovarianter genom att hävda att det handlar om vår självupplevda könstillhörighet, mer verkar vara subjektiv religion än objektiv politik? Finns det någon präst eller pastor som hävdar att trohet inom äktenskapet faktiskt är en förutsättning för det stabila samhället? Väldigt sällan.

Istället hör jag allt fler kyrkor anpassa sig till de trender som råder i samhället. I den Svenska kyrkan närstående Dagens Seglora har redan de första artiklarna som hävdar att tvåsamheten är förlegad kunnat läsas.

Det går säkert att hävda att kristendomen; de normer och den etik som har sitt ursprung i kristen tro, inte har haft någon inverkan på det moderna samhället. Förespråkarna för detta kan rent faktamässigt peka på att ju mer kristendomen uttunnats, desto bättre har det gått för mänskligheten materiellt.

Och de har rätt. Men tänk om det är så att denna materiella rikedom har byggts på den grund som en gång lades av de som tänkt mer, längre och djupare än vad vi orkar med i dag. De som funderade över vad dessa normer inte bara betydde för mig och mitt, utan för samhället och oss. Och att denna grund nu allt mer ser ut som en samling ruiner.

Vad händer den dag den sista grundstenen vacklar? Vilka normer ska vi då luta oss mot? Vad är människan i det läget värd? Var finns hennes värdighet?

 LUF:s förslag om nekrofili och incest må vara ungdomligt nattståndna tankar. Men för den kyrka som vill vara trogen hela sitt uppdrag borde det fungera som ögonöppnare.