Vår kyrka i Visby vill vara en återvinningscentral. En central vision i vårt arbete är att män-niskor ska kunna återvinna sig själva, få upprättelse, i Guds nåd och den kärlek som Jesus är och Paulus predikar. Det låter kanske förmätet, men jag brinner för detta. Vi erbjuder regelbundna skuldavskrivningar och tror att det är vårt kall.
Jag är övertygad om att min tro för detta tändes nyårshelgen 1971–72. Jag har nämnt den planerade återträffen i en tidigare krönika. För 46 år sedan sågs vi för första gången. Några kände visserligen varandra. De flesta inte. Vi kom från, i stort sett, hela landet och vi var i de sena tonåren. Vi möttes på en retreat i Dalarna. Våra bakgrunder var väldigt skiftande och våra förväntningar präglades nog mest av allt av att vi inte hade en aning om vad som väntade oss. Jag visste inte vad retreat var. Jag hade anmält mig i blindo.
Ett fenomen som drabbat någon kom att sätta sin prägel på dagarna då. Någon nämnde sitt möte med Jesusfolket. Vittnesbörden om Jim och Bill och några tjejer från Göteborgstrakten fick oss att längta efter en andlig variant av flower power, free love och ett hippie-sätt att förhålla oss till livet. Vi var sökare och drömmare. Lite taffligt och oerfaret bad vi Gud om vägledning och timmarna som följde har satt sin prägel djupt i oss sedan dess.
På retreaten fanns visserligen några ledare. Två av dem var med när vi träffades efter alla dessa år första helgen i juni. De sammanfattade sin ledaruppgift med orden ”Vi satte i alla fall inte stopp för någonting”. Den heliga Anden var ostoppbar. Vi blev duschade – för att inte säga översköljda – av Guds nåd. Och vi fattade ingenting. Redan efter någon dag insåg vi att vi var med om något alldeles unikt och extraordinärt. Var det så att Gud utvalt oss på något sätt? Vi var övertygade om att vi skulle komma att förändra världen. Och vi skulle göra det tillsammans.
Vi reste hem åt våra olika håll och bestämde oss för att träffas igen så snart som möjligt och helst ännu tidigare. Hela det året skapade vi mötesplatser där vi lät oss fyllas på och inspireras, sprida budskapet till andra i vår bekantskapskrets. Vi var fullständigt ogenerade.
Många av oss kom att läsa teologi. Flera kom att tjäna Gud och kyrkan på många olika sätt. Vi visste att Jesus skulle komma snart, men vi var ändå tvungna att unna oss andra intimiteter. Vi blev förälskade i varandra och visste att vi hade livet gemensamt. Vi delade en hemlighet som inte gick att sätta ord på. Hur vi än försökte var det omöjligt att förklara och förvänta sig bli förstådd. Det var obeskrivligt starka känslor – en kärlek på liv och död.
Men åren går och nu hade det gått tämligen många. Vi visste vilka vi var, fick någon liten hälsning någon gång, men världen visade sig större och avstånden växte. Vår upplevelse tog oss i alla möjliga och omöjliga riktningar.
När vi möttes nu var vi både tacksamma och lite generade. Vi var som enäggstvillingar som inte speglat sig i varandra på länge. Men bandet fanns där – ett heligt blodsband – och återspeglingarna kände vi igen. Olika var vi, men övertygade om att vårt möte för snart femtio år sedan hade påverkat varenda dag i vårt liv. Jag hade nog knappast varit krönikör i Sändaren om inte Gud drabbat mig på det sättet som skedde för väldigt länge sedan i mitt andliga tonårsrus.
KOMMENTARER