När den svenska grundskolan fungerar som bäst skulle den kunna vara ett andhål för barn från strikt religiösa miljöer. Philip DeCroy är skeptisk till religiösa grundskolor.
Genom SVT:s programserie ”Den enda sanna vägen” får vi möta människor som är eller har varit medlemmar i religiösa rörelser som lite förenklat kallas för sekter. Programledaren Anna Lindman visar återigen att hon är landets skickligaste journalist när det kommer till existentiella frågor och det som berör mig mest är hennes samtal med och om barn.
Deras berättelser om att växa upp i rörelser där dygnets alla timmar kretsar kring absoluta sanningar, auktoritärt ledarskap och till och med sexuella övergrepp får mig osökt att tänka på latinets Sub specie Dei vilket betyder under Guds blick men som här fylls med en annan innebörd. Jag tänker mig att barn från strikt religiösa miljöer skulle må bra av att få ett andhål, en plats där det kritiska tänkandet stimuleras istället för att fjättras och där tro möter vetenskap. Att få kompisar från andra miljöer bidrar dessutom till ödmjukhet och tolerans samtidigt som kunskap är makt, också över hur man ser på sin egen tro.
När den obligatoriska grundskolan fungerar som bäst är den just ett sådant andhål men den utmanas av att Sverige tillåter religiösa rörelser att bedriva egna grundskolor. Enligt Skolverket finns det i dag 62 fristående grundskolor med konfessionell inriktning. Bakom dessa siffror finns bland andra Studemaskolan i Bandhagen som drivs av Scientologikyrkan, Livets ords Kristna skolor i Uppsala och Plymouthbrödernas Laboraskola i Långaryd. Skolor som arbetar i gränslandet mellan religion och pedagogik såsom Waldorfskolorna med rötter i antroposofin finns däremot inte med.
Religiösa grundfriskolor försvaras gärna med internationella konventioner om att ingen människa får påtvingas en religiös fostran som inte överensstämmer med hens övertygelse. Det låter fint men skymmer det faktum att inga barn föds religiösa, eller för den delen med en politisk övertygelse. Tro är en gåva, inte ett biologiskt faktum och den hotas inte av att möta andra perspektiv. Inte heller skulle ett förbud mot religiösa grundfriskolor utgöra ett hot mot religionsfriheten eftersom föräldrarna fortsatt har all rätt i världen att uppfostra sina barn enligt den religion eller tradition de önskar. Dessutom finns det konfessionella gymnasier.
Men om då alla barn ska kunna känna sig hemma i den sekulära grundskolan måste den vara neutral utan att kantra över i anti-religiositet. Den måste erbjuda en allsidig undervisning om olika livsåskådningar och säkra att alla barn, också de som kommer från religiösa familjer respekteras och att all mobbning möts med skarpa åtgärder. De religiösa skolorna är delvis ett symtom på att man misslyckats med just detta och här har exempelvis judiska Hillelskolan och S:t Eriks katolska skola blivit till glädje för många barn.
Frågan är varken lätt eller ny men min grundtanke är ändå att barn ska få utvecklas efter sina egna förutsättningar istället för efter föräldrarnas religion och då kan vi inte tillåta religiöst och intellektuellt tillslutna rum på grundskolenivå.
För övrigt borde det göras en inspektion på Livets hårda skola. Deras studenter får tydligen inte lära sig varken grundläggande kunskaper, alla människors lika värde eller källkritik.
KOMMENTARER