Det kommer aldrig att bli fred förrän Gud sitter vid konferensbordet.
De orden skulle, tror jag, ha förbigåtts med generad tystnad i nästan alla sammanhang i Sverige om de hade sagts på svenska.
Nu är det istället fem män i solglasögon, den äldste av dem 88 år i år, som sjunger dem, på engelska med Alabama-dialekt, och hela Palladium i Malmö verkar acceptera att det är så det är: vi kan sitta i möte efter möte och arbeta så hårt, men lyssna! Vi behöver fred, vi behöver fred, vi behöver fred …
Det är inte första gången jag har lyssnat på gospelmusik och slagits av innehållet. En kör i en innerstadskyrka i Stockholm, full av medelålders vinterbleka och några som nyss har varit på långresa med sol, sjunger om blodet, blodet, blodet som frälser mig från alla mina synder. Prästen, med sin långa teologiska utbildning och sina många år i tjänst, verkar inte våga använda de orden, men varenda en i kören gör det.
En gästande kör i Equmeniakyrkan i Höör sjunger om Jesu personliga kärlek till var och en av oss, och instruktionen till körsångarna ser ut att ha varit att gestalta orden precis som det känns i hjärtat. En ung man står med händerna nästan framför ansiktet, en dam med vitt hår sträcker sina upp i luften.
Är det engelskan som gör det möjligt att sjunga om nåden, frälsningen, blodet, synden, korset, den himmelske Fadern, Andens ankomst, uppståndelsen, lärjungaskapet – teman som i många gudstjänstsammanhang verkar ha ersatts av ord som brustenhet, trasighet, identitet och tillhörighet? Hur kommer det sig att så många människor som inte går i kyrkan annars, ofta kvinnor i medelåldern, gärna är med i svenska gospelkörer och sjunger med sådant eftertryck om allt detta?
Blind Boys of Alabama har sjungit gospel sedan 1939. Det började med att sju pojkar på en blindskola möttes i skolkören som nioåringar, och i mitten av 1940-talet började de turnera. Nu är ingen ur originaluppsättningen kvar (bara en som gick i skolan och sjöng tillsammans med dem, om jag har lyckats pussla ihop informationen rätt). Men nya bandmedlemmar backar upp dem med både komp och synförmåga, och två av de sångare som är med nu hittade genom chansen att vara med i gruppen ett nytt liv i musiken när de blev blinda i vuxen ålder.
De sjunger om nåden, frälsningen, blodet, synden, korset, den himmelske Fadern, Andens ankomst, uppståndelsen, lärjungaskapet.
Och så sjunger de ”There Will Never Be Any Peace”.
Det är första gången jag hör någon sjunga om ett konferensbord, och först undrar jag om jag verkligen har hört rätt. Så återkommer ordet gång på gång, och jag hör att det är ett perfekt ord att sjunga. I alla fall för de här fem männen som har upplevt så mycket av 1900-talet, plus mer än arton år till, och som har sjungit sig igenom så mycket.
Gospelmusiken kanske, som så många andra musikstilar, påverkas av vad som låter bra – rim som fungerar, ord som har rätt antal stavelser för melodin, enkla livsvisdomar som människor känner igen.
Fredssången är både lite udda och möjligen profetisk.
Under hela den vecka när reportrarna trängs utanför Svenska Akademien samtidigt som barn och vuxna i Syrien utsätts för ännu mer än vanligt från ännu fler håll än vanligt hör jag melodin i huvudet. Och solistens röst: ”Lyssna nu! Lyssna!”
KOMMENTARER