Vad är det som gör att det känns alldeles omöjligt att föra ett samtal om detta?

Att hon använd Z-ordet för romerna var väl ett oerhört klantigt bevis på hjärnsläpp. Att hon dessutom använde Auschwitz som en pendang till den pågående flyktingkatastrofen i Medelhavet var uppenbarligen fullständigt obetänksamt … kränkande. Det är inte lätt att vara språkrör. Tänk vad ett bannlyst epitet och en historisk hänvisning kan röra till det. Och här sitter jag och fattar inte varför. Åsa Romson, jag fattar inte varför.

Vad är det som gör att Auschwitz inte kan användas som en referens till andra omänskliga katastrofer? Jo, jag vet att de inhumana förbrytelserna i förintelselägren är alldeles unika och omöjliga att jämförbara med något annat i världshistorien, men ändå? Golgata kan vi ju hänvisa till — och se andras offer relaterad till — trots att vi vet att Jesu död är alldeles unik. Men förintelselägrens fasansfulla historia kan tydligen inte hanteras av andra än de drabbade och deras anhöriga. Vem talar för förintelsens alla andra offer — de homosexuella, de handikappade, romerna, motståndets män, kvinnor och barn? När hörde vi senast Jehovas vittne komma till tals i någon nyhetssändning?
   
Vad är det som gör att det känns alldeles omöjligt att föra ett samtal om detta? Jo, vi bär givetvis en kollektiv skuld. Det är säkert en avgörande orsak. Jag, som föddes åtta år efter krigsslutet, känner skulden i mig. Mina barn, födda på åttiotalet, bär den säkert också någonstans. Mitt ettåriga barnbarn kommer säkert att känna den i framtiden.

I Aktuellt kallades Per Gahrton in i ett desperat försök att, om möjligt, rädda sitt språkrör ut ur knipan. Lyckades han? Nej, naturligtvis inte. Det går inte. Det är alldeles omöjligt.

Åsa Romson framförde sin ursäkt till Judiska centralrådet. Ursäkten accepterades med brasklappen ”även om vi kommer att minnas hur plumpt det här var.” Jaha, och vad innebär det? Ska vi aldrig kunna gå vidare? Ska vi aldrig kunna prata med varandra? Ska vi aldrig ens försöka förstå? Hur länge ska vi bära skuldens mantel och skammens ok?

Jag kommer att tänka på Desmond Tutu som gav ett råd till Norges folk efter tragedin på Utøya. ”Ni måste förlåta. Inte så mycket för Anders Breiviks skull som för er egen.”

I sjuttio år har världen bett om förlåtelse. Förlåt oss! Förlåt mig för att jag, trots att jag inte är en av er, ändå försöker känna in och kanske förstå. Glöm mig inte, men glöm gärna allt plumpt jag sagt, tänkt och de klavertramp som väntar på mig.

Nu har det ju gått två veckor sedan plumpen i partiledardebatten och nästan lika länge sedan jag skrev min krönika, men vi kommer säkert ihåg känslan i maggropen. Taggen sitter där sedan länge. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att historien inte upprepar sig.

Jag känner att jag skriver med förskräckligt försiktiga fingertoppar mot tangentbordet, livrädd för att något litet ord ska unna tankegången en antisemitisk tolkning. Varför har det blivit så? Vem är det som bestämt agendan? Vem är jag rädd för?

Det skulle inte förvåna mig om Åsa Romson hamnat i mediaskugga en tid. Ingen ska heller förvånas om detta blir den sista krönika jag skriver i Sändaren … så känsligt är uppenbarligen detta minne, denna skuld, denna bön om förlåtelse.