Våga gå på tältmöte

Människor som kommit för att de söker efter det som den förre gangsterrapparen ser ut att ha funnit. Ett möte som förvandlar livet. Att få ge sig hän, släppa taget om det som dragit neråt och bortåt. Komma hem. Vad som händer efter tältmötet vet vi lite om och det finns såklart en resa kvar för både enskilda och gemenskaper. Jag hör några meningar från en predikan, om hur Jesus kommer till dem som livet har slagit omkull. ”För livet gör det, det brottar ner oss.” Det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka.

Och sedan läser jag om kritiken. Självklart går inte allt rätt till. Ekumeniken borde skötts bättre, teologin brister. Säkert är det så. Och jag tänker: Än sen? Antingen kastar vi oss in i den här omtumlande rörelsen och bidrar med våra erfarenheter eller så står vi vid sidan om och muttrar om att det inte går rätt till. Hur vill vi ha det? Vilken fest ska vi gå på?

Jag kan kanske dela invändningarna, men jag kan också se hur jag och mitt sammanhang brister. Ibland blir rädslan att göra fel så stor att vi inte gör något alls. Så ofta väljer vi att presentera evangeliet i alldeles för väl inslagna paket, paket som bara de invigda förstår sig på att öppna. Hos oss är det ofta välkammat och tillrättalagt på ett sätt som inte befriar. Och det hjälper nog inte att vi slutar kamma oss, det är något annat som behövs.

Jag är själv en rätt försiktig person och kan vara rätt kritisk till vad som i mina ögon är dålig teologi. Men visst är tiden sådan att vi alla i någon mån behöver omvända oss, söka försoning och hitta vägen hem? Visst finns det liksom ett rop om förbarmande som bara väntar på att välla fram? Också i oss!

Jag tror vi behöver öva oss i att vara osäkra och på att inte riktigt veta hur det ska gå. För sånt är livet. Vi behöver öva oss i att möta Gud med tomma händer och bultande hjärtan. Det är där vi kan känna igen varandra, det är där vi står tillsammans.

Livet brottar ner oss, på olika sätt. Sjukdom. Fattigdom. Ålderdom. Ensamhet. Otrohet. Sömnlöshet. Missbruk. Sorg. Våld. Smärta. Extremväder. Flykt. Separationer. Ångest. Det ser så olika ut, det som drabbar oss. Det där som gör tillvaron osäker på ett sätt som vi knappt orkar.

Vad jag börjar lära mig om Jesus är att det är till de där platserna han går. Att han dukar bordet med enkelhet och glädje och äter med oss där vi inte trodde att han fanns.

Jesus är Guds överraskande närvaro. I världen. I våra liv. Där vi minst anar det, där möter han oss. I trasslet och förlusterna. I den enklaste av måltider. Han reser sitt tält för oss på olyckans dag. Han ropar att de fattiga är saliga, att Guds rike tillhör dem. Jag tänker på en bön jag fick be med någon i Equmeniakyrkans husvagn på Dansbandsveckan, en bön som om igen visade mig att han rör sig fritt, Jesus. Överraskar oss. Se, här är jag, följ mig!

Det går inte att vi fortsätter vilja ha allt på vårt sätt. Vi kan inte kontrollera Gud. Det är mer en fråga om att låta sig älskas så till den grad att världen förvandlas. Det är både det enklaste och det svåraste vi gör. Vi behöver inte alla svaren, vi behöver hellre mod att vara nära. Älskade kyrka, kom igen, vi vågar!

LENA BERGSTRÖM