En vecka i juni sveper den politiska tyfonen över det semestermogna Finland. Den inleds med en palatskupp inom det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna. Portalfiguren, utrikesministern Timo Soini har meddelat sin sorti som partiledare. Vad han, och många andra i sannfinländarnas led, inte vet är att valet av ny partiledare är en länge förberedd operation av de mest högerextrema krafterna i partiet. Partikongressen blir grand slam för ultrahögern – med stor seger för Jussi Halla-aho, dömd för både hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid. Han vill varken EU, invandring eller finlandssvenskar som jag. Högerpartiet som ännu inte tillhör Europas värstingar är plötsligt uttalat … illa. Vad värre, de sitter dessutom i regeringen. Soini gör sorti. Monstret han skapat slukade honom själv till slut. Det är vad monster gör. Trodde vi.
När arbetsveckan tar vid meddelar de två andra regeringspartiernas ledare – statsminister Juha Sipilä och finansminister Petteri Orpo – med allvarliga miner att de inte kan sitta i en regering där Halla-aho är med.
I den goda tolkningen handlar det om grundläggande värderingar. När jag lyssnar på den direktsända presskonferensen är det främst Samlingspartiets (Moderaternas finländska kusiner) Petteri Orpo som är tydlig. ”Vi tror på ett Finland som förbinder sig till att värna om människors rättigheter och lika värde. På ett mångkulturellt och flerspråkigt land. Vi kan inte acceptera den syn som den nya ledningen i Sannfinländarna står för”. Det är faktiskt första gången jag hör att politiker lyfter in något så flytande och ogripbart som ”grundläggande värderingar” i ett läge som inte kan beskrivas med mindre än en statskris. Jag noterar också att Orpos kroppsspråk avslöjar att han verkar – tja, upprörd? Statsminister Sipilä har däremot ett annat bästa för ögonen: som teknokrat vill han inte ha in någon som stjälper det överenskomna regeringsprogrammet, inte minst den omfattande landskapsreform som hans Center drivit så hårt. Hans mening: ”Det finns inte bättre eller sämre värderingar” skorrar illa.
I det skedet är jag ändå rätt upprymd. Gillar att gränser dras också i de högsta med ett ”det här går inte för sig”. Jag skriver en ledare i vår tidning om den sunda förmågan att skämmas – också inom politiken. Nu ska det bli ny regering! De små oppositionspartierna vädrar morgonluft. Statsminister Sipilä meddelar att han kommer att lämna in den nuvarande regeringens avskedsansökan till presidenten. Tror vi.
Dagen därpå, tisdag, hoppar 20 sannfinländare – bland dem Timo Soini och samtliga av partiets sittande ministrar av sitt gamla parti och bildar en egen riksdagsgrupp, Nytt alternativ. Det kapade partiet kapas tillbaka i en handvändning. Nu sitter det 17 ultraradikala sannfinländare i ena hörnet av riksdagen och 20 gammelsannfinländare i det andra. Statsminister Sipilä har redan hunnit flyga till Åbo med regeringens avskedsansökan på fickan. I stället gör han en u-sväng efter en snabb presskonferens på terminalen där han berättar att det inte blir någon ny regering. De gamla soinianerna fortsätter som ministrar.
Efter två turbulenta dygn har Finland alltså samma regering – och två nationalistiska grupperingar i riksdagen.
Jag undrar i likhet med många andra hur lurade vi egentligen blev. Hur kunde det gå så snabbt? Var manuset skrivet? En ledande politiker beskriver dygnen träffande som en variant av House of Cards. Mest av allt skaver talet om värdegrunden. Spelade det egentligen någon roll?
Jag väljer att tro det. Något väsentligt har sagts. Det går inte att ta tillbaka i vilket avseende det än sades. Värderingarna som en moralisk kompass har lyfts in i det offentliga rummet. Det ska inte gå att saluföra vilken hatretorik som helst och förvalta förtroendet att leda ett land.
Inte något annat heller för den delen.
KOMMENTARER