Utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen. Allt som var dött väcks till liv, det kan också vi, skrev Ted Gärdestad och la till ”så länge vi andas.” Även vi kan grönska.
Våren kommer sent ibland, men den kommer alltid. När jag såhär en bit in i maj tittar ut genom fönstret slår våren ut för fullt och grönskan formligen sprakar. På andra sidan gatan leker förskolebarn, fulla av liv och tillväxt på alla plan. Men även vi kan växa, hos oss kan det som varit dött eller legat i dvala väckas till liv om vi får – eller förser oss med – rätt förutsättningar.
Utanför fönstret pågår även resten av livet. Vi kan ”se” hela världen om vi lyfter blicken. Nyligen ägde en massaker rum i Kongo. När jag skrev in sökordet massaker trodde min smarta telefon att jag menade massage ... Vilka kontraster! Det känns hemskt att uttrycka det så, men visst kan vi bli trötta när vi lyfter blicken från vår vardagliga verklighet och ser all nöd? Trötta på orättvisor, ondska och vår egen otillräcklighet. Då är det vilsammare att titta ut genom köksfönstret, se våren slå ut och trygga barn leka glatt. Som just nu, när jag ser sju söta barn samarbeta för att skjutsa varandra i en dragkärra. Bilden värmer. Är det egoistiskt att föredra den utsikten ibland? Och är det i så fall inte nödvändigt att vara lite egoistisk?
Egoism har en negativ klang som i sin ensamhet står för något helt annat än samarbete. ”Positiv egoism” står däremot för något sunt. Många av oss skulle må gott av en dos, för är vi inte lite till mans hejare på att göra lite väl mycket för andra och för lite för oss själva? Och på att känna oss otillräckliga oavsett? Smaka på ordet: positivt egoistisk. För min och andras skull.
Det är ovärderligt att vi bryr oss om andra och varandra, men oj så viktigt det är att vi bryr oss om oss själva också! På flygplanen instrueras vi att sätta syrgasmasken på oss själva först för att därefter hjälpa andra. Så är det även utanför flygplanskabinen: om jag ska orka hjälpa andra så behöver jag själv hämta kraft. Bara du vet var just dina rötter och grenar hämtar den näring som krävs för att du ska grönska. Fyll på, inte i mån av tid utan som en nödvändig självklarhet. Vattna din egen planta – det gynnar både dig och omvärlden.
Nyligen föreläste jag om motivation för hiv-sjuka flyktingar. Jag undrar om jag skulle ha formulerat mig annorlunda om målgruppen hade varit till exempel företagsledare? Kanske inte. Motivation behöver vi alla, vare sig det handlar om att sköta vår sjukdom, våga, orka eller klara vad det nu är som är viktigt för just oss. Men medan företagaren motiveras av framgång så är någon annans drivkraft att slippa svält och krig. Medan vissa är motiverade att jobba mindre är andras dröm att få ett jobb, och medan vissas mål är att få mer egentid är andras att få en enda vän …
Det är en utmaning att glädjas över sin egen blomstringstid när andra har det visset. Men inget får ta ifrån mig tacksamheten över mitt eget liv. Snart ska jag till exempel bli mormor, hurra! Jag tänkte gå ”all in” som mormor – ni vet, skaffa katt, virka babyfilt (av mormorsrutor såklart) och så vidare. Men att bli gråhårig? Nja, knut ibland får räcka. Och städrock som min mormor hade? Nja, jag behåller nog jeansen. Förkläde kan jag använda och saft kan jag koka, men i stället för hembakta drömmar bjuder jag nog på frukt och bär. Det finns ingen mormorsmall och om det fanns så skulle alltid något sticka ut. Det finns ingen mall för livet heller, men vi gör så gott vi kan. Så länge vi andas.
KOMMENTARER