Det var snart storhelg. Stan var fullpackad med förväntansfulla människor som kom från olika håll. Vårt gäng hade fixat en enkel festlokal för middagen. Vi skrattade. Åt gott. Drack gott. Jag tittade mig runt i rummet under middagen och tänkte: jag har lärt mig att tycka så mycket om alla runt det där bordet. Då plötsligt höjde han rösten. Orden han sa kommer jag aldrig glömma. De gick som en ilning genom hela mig. Det finns ett före och ett efter just dom orden:
– Sannerligen, en av er skall ikväll förråda mig.
Jag heter Petrus och detta är mitt Sommar.
Det kan väl inte bara vara jag som har tänkt på hur det skulle vara om någon av alla de vi kan läsa om i Bibeln som mötte Jesus hade fått prata i ett eget avsnitt av Sommar i P1? Tänk att få höra om kvinnan vid Sykars brunn, om hennes skam och ensamhet och sen vändningen. Eller om Paulus liv i olika mörka fängelsehålor. Hade Jesus pappa Josef spelat the Bangels Walk like an Egyptian när han berättade om flykten precis efter att Jesus fötts? Skulle fiskarbröderna Jakob och Johannes spela Shoreline av Broder Daniel?
Det är något fascinerande i att ett radioprogram som Sommar lockar så många lyssnare, skapar ett så stort intresse och väcker så många känslor till liv. På papperet är det ju egentligen bara ett gäng med mer eller mindre kända människor, som pratar i en timme, oftast om sitt någorlunda vardagliga liv med några avbrott för diskutabelt bra val av musik.
Men det är inte så konstigt, egentligen. En av anledningarna till att vi lyssnar är för att vi vill höra vad som hänt ”bakom kulisserna”om vad som sas i omklädningsrummet innan en viktig match eller vad som hände statsministern efter att valnatten var över. Fast framför allt, tror jag, lyssnar vi för att vi alla djupt inom oss längtar efter den personliga berättelsen. För det handlar om oss. Vi behöver andras berättelser för att förstå oss själva bättre och växa som människor.
Vi längtar efter att någon annan kan sätta ord på det vi själva inte hunnit eller vågat sätta ord på. När vi kan nicka igenkännande och le eller höja på ögonbrynen för att vi plötsligt förstår varför vi handlade så dumdristigt som vi gjorde den där gången för flera år sedan.
Vi vill höra att någon annan delat det vi går igenom, det gör att vi känner oss mindre ensamma. Vi vill inte vara ensamma med våra känslor. Eller det vi upplever.
Kanske 15 gånger har jag lyssnat på Olle Carlsson sommarprat från 2008. Hans livsberättelse om det som gått sönder i livet, hur skamfylld känslan inombords kan vara, hur långt ner under isen en människa kan gå och hur det kan vända. Om upprättelsen och hoppet som bär. Hans ord har gjort att jag har känt mig mindre ensam.
Jag vill minnas att när jag var yngre var det vanligare att man i kyrkan fick höra när någon vittnade. Att någon ställde sig upp och berättade om hur den kommit till tro. Jag minns hur mycket det hjälpte mig i min egen tro. Att få spegla min tro i någon annans berättelse.
Det är väl därför tanken på att höra Petrus ha ett Sommar i P1 inte är så långt borta. Vi vill höra mer om vad som pågick i hans huvud som levde nära Jesus. Hur var det att från första parkett se när människor blev hjälpta, att sen förneka sin mästare och att sen själv få förlåtelse och upprättelse?
Och tänk om Jesus själv hade haft ett sommarprat. Vad skulle han prata om? Säkerligen skulle andemeningen vara uppmuntrande och utmanande. Och med slutklämmen: Du är inte ensam.
KOMMENTARER